Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

M och KD:s anpassning till SD slet isär Alliansen

Annons

Efter ”januariavtalet” har det hållits många begravningstal över Alliansen, ofta med hätska utfall mot Centerpartiet och Liberalerna. Kanske är det rätt att se regeringsbildningen som Alliansens begravning, men dödsfallet kom tidigare.

Anmäl text- och faktafel

Nu är vi tillbaka till läget före Fredrik Reinfeldt. Under 1900-talets sista årtionden etablerades en situation där borgerligheten var tudelad i mittenpartierna och Moderaterna. Det hindrade inte regeringssamverkan. Tvärtom var det då Socialdemokraternas regeringsmonopol bröts och Fälldin I och II-, Ullsten- och Bildtregeringarna kom till. Men mittenpartierna kunde också välja att samarbeta med Socialdemokraterna när det ansågs mer politiskt fruktbart.

Förutsättningarna för Alliansen uppstod när Fredrik Reinfeldt lotsade Moderaterna vänsterut, till en mittenposition: ”det nya arbetarepartiet”. Alliansen var ett mittenprojekt.

Efter Reinfeldts avgång valde hans efterträdare att återföra Moderaterna till högerfältet, inklusive en öppning för samarbete med Sverigedemokraterna – och Kristdemokraterna följde efter.

Detta ledde till stora väljartapp. Anna Kindberg Batra fick avgå och ersattes med Ulf Kristersson. Han behöll högerpositionen, men försökte ge intryck av en tuffare attityd mot SD. Men det framgick snart att han inte skulle kunna motstå frestelsen att bilda regering även med aktivt stöd av SD. Därmed var det existentiella hotet mot Alliansen ett faktum.

Centerpartiet och Liberalerna var kristallklara om att de inte skulle medverka till en regering som var beroende av aktivt SD-stöd

Inför valet 2018 var Alliansen enig om ambitionen att fälla regeringen Löfven och bilda regering med Kristersson som statsminister. Men Centerpartiet och Liberalerna var kristallklara om att de inte skulle medverka till en regering som var beroende av aktivt SD-stöd.

Vad som krävdes var att Alliansen var större än de rödgrön eller fick stöd över blockgränsen.

Efter valet visade det sig att ingen av de förutsättningarna kunde uppfyllas. När Kristersson ändå lanserade sig själv som statsministerkandidat visste han att C och L inte skulle ställa upp. Han valde att ge Alliansen nådastöten för att kunna driva regeringsfrågan in i kaklet.

Den M–KD–SD-budget som ännu gäller visar att SD-anpassningen är på riktigt. Mest iögonenfallande är de drastiska nedskärningarna på miljö- och klimatåtgärder samt integration. Det, om inget annat, gjorde det nödvändigt att få till en majoritet som kunde föra en mer ansvarsfull politik.

Den återställda vänster–mitten–högerkartan innebär inte att en ny regeringssamverkan mellan ”alliansvännerna” är omöjlig. Men då måste M plus KD sluta odla svekmyten och orientera sig mot mitten igen.

Pär Granstedt

samhällsanalytiker och riksdagsledamot (C) 1973–1994

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel