Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Löfven, tag varning av Älvsborg

Oxenstierna var en administratör, brandvakt och krishanterare som dagens makthavare skulle tjäna på att studera. Eller i varje fall googla om de inte orkar läsa tjocka böcker.

Annons

I budget- och kristider är det lätt att tänka på Axel Oxenstierna (1583–1654). Han var Sveriges rikskansler mellan 1612 och 1654 och vi lever fortfarande i hans skugga.

Under hela sin karriär fick han hantera kriser och en av de allvarligaste var betalningen av ”Älvsborgs lösen”.

I kriget mot Danmark 1611–1613 hade arvfienden erövrat gränsfästningen Älvsborg i Göta älv nära nuvarande Göteborg. Det var Sveriges viktigaste försvarsanläggning riktad västerut och för att få tillbaka fästningen krävde Danmark en miljon daler silvermynt, vilket motsvarade en dåtida statsbudget. Det var en nästan omöjlig summa att uppbringa då kontanter fortfarande var relativt ovanligt. Betalningen av ”Älvsborgs lösen” försatte landet i djup ekonomisk kris. Den skulle ske i fyra delbetalningar varav den första genomfördes år 1616 – för 400 år sedan i år.

Alla var tvungna att bidra till ”Älvsborgs lösen”. Kung Gustav II Adolf lät exempelvis smälta ned sitt eget bordssilver för att visa att även han bidrog efter förmåga. Det var även i samband med detta som Oxenstierna fick den enkla och smått genialiska idén att långsiktigt budgetera statens utgifter. För som han skrev när sista betalningen hade genomförts år 1619: ”Medan Kongen i egen person icke allt allena kan och förmå uträtta, därföre är av nöden, att en viss disposition och förordning göres”.

När den politiska situationen hade stabiliserats visste han också att det gällde att bygga upp den svenska staten och rekrytera kompetenta tjänstemän. Men detta rönte mot- stånd från adeln som ansåg att man inte borde befordra dessa homo novus (nya män) som de kallades på latin.

Oxenstiernas egen bror klagade och till honom svarade kanslern att det gällde att statstjänstemännen skulle rekryteras på kompetens och inget annat. Tjänstemännen ”skulle alltid begynna på den lilla ändan, förrän de kommo till den större; den, som icke kunde eller ville taga pennan i handen vore till sådant ämbeten icke bekväm”.

Det finns fog för att påstå att varje tid tarvar en Oxenstierna och det gäller även vår egen. För ser man vad som nu pågår framstår behovet av vad som kallades för ”kanslerns kyla” som skriande.

Bara en sådan sak som att migrationen nu kommer kosta betydligt mer än rättsväsendet och försvaret, hade fått Oxenstierna att bekymrat peka på behovet av ”viss disposition och förordning”.

Till dem som högljutt sagt att ”ingen kunde förutse” den nuvarande händelseutvecklingen hade han också mycket väl kunnat citera sin regel om att alltid hålla sig informerad: ”Man måste vara som Argus, som haver ögonen på alle sidor, eller som en gammal västgötaost”. Men nu har vi ingen Oxenstierna och risken finns att historiker år 2416 inte kan komma till det där kapitlet i boken som beskriver hur den negativa samhällsutvecklingen vände.

historiker

David Lindén