Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LO har ystat en schweizerost

Å ena sidan mer makt åt politiker och en hämsko på entreprenörskap och företagande – å andra sidan stora möjligheter att få göra undantag från reglerna. I går presenterade LO sitt välfärdspolitiska handlingsprogram. Ett program med blicken tydligt riktad mot backspegeln.

Från höger till vänster finns i dag ett genuint motstånd till att svenska skattemedel som skulle gå till välfärden i stället hamnar på allt fetare konton i skatteparadis. Och alliansregeringens hårdare tag mot koncernernas interna räntesnurror är ett av flera sätt att stävja detta.

Däremot finns inget folkligt motstånd till att det ska gå att välja välfärdstjänster mellan olika utförare – oavsett driftsform. Tvärtom. Eleven som väljer Södertälje friskola framför kommunala Blombackaskolan behöver inte gå med skämskudde, patienten som nyttjar privata Fornhöjdens vårdcentral är inte sämre än den som går till landstingsdrivna Luna och den som väljer ett privat omsorgsföretag framför den kommunala hemtjänsten slipper räfst och rättarting.

Och vi blir lika illa till mods över vanvård på ett av Caremas äldreboenden som på Ljungbacken i Järna.

Människors ökade möjlighet att själva få bestämma över sitt liv är inte kontroversiell längre – numera är det självklart att kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet är de parametrar som ska styra våra beslut. Med stark betoning på att beslutsrätten är våra egna.

Men i de rödaste salongerna är kvalitetsfrågan alltjämt av underordnad betydelse. Där handlar debatten enbart om vinstfrågan. Och så upphetsat har det blivit att LO nu kommer med förslag som i princip har siktet inställt på att förbjuda privat ägande.

LO:s grundtanke i det egna välfärdspolitiska handlingsprogrammet är att inga andra än kommuner och landsting, andra icke vinstdrivande aktörer samt så kallade samhällsbolag (som är ett helt nytt hitte på) ska få bedriva skattefinansierad välfärdsverksamhet. Och kraftiga vinstbegränsningar, baserad på statslåneräntan, föreslås.

Dessutom driver LO på för att människors valmöjligheter ska beskäras genom att Lov, lagen om valfrihetssystem ska slopas. Makt ska återföras till byråkrater och politiker. Punkt.

LO:s lösning att förbjuda och hårdreglera skulle få allvarliga konsekvenser.

En stor andel av de privata utförarna av tjänster inom vård, skola och omsorg ägs inte av anonyma riskkapitalbolag. Dessa entreprenörer vill LO nu med full kraft slå undan benen för. Och det kommer att slå direkt på sysselsättningen.

Statistiska centralbyrån visar att sysselsättningen inom vård, skola och omsorg har ökat kraftigt de senaste åren. Främst inom de privata företagen.

Det är också viktigt att döda den mytbild som ofta målas upp från vänsterkanten om att utbildningsnivån bland de privatanställda välfärdsarbetarna skulle vara betydligt lägre.

Inom skolområdet finns en skillnad, i kommunala skolor har cirka 70 procent eftergymnasial utbildning mot 60 procent i de privata företagen. Men inom hälso- och sjukvård är det lika mellan landstingen och de privata företagen, 68 procent. Och inom omsorgsområdet är det de privata utförarna som har en högre andel utbildade än vad kommunerna har: 29 procent mot 25.

LO-programmet minner om fornstora tider (läs: 1970-talet), då statliga fingrar reglerade de flesta marknader. Men då det också fanns rejäla hål för vissa att kringgå systemet.

Och LO, sin hårdhänta inställning till trots, passar även på att skapa några håligheter i sitt eget förslag genom att föreslå att huvudregeln om samhällsbolag ska kunna åsidosättas – privata företag ska få anlitas.

Nej. Den schweizerost som LO har ystat fram för att hantera frågan om vinster i välfärden må vara präktig – men framför allt är den oaptitlig.