Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Linnea Hylén: Baltikum tvingas betala för Macrons tvivel

Annons

Förra helgen firades det 30-åriga minnesmärket för murens fall. Föreningen av Väst- och Östtyskland skedde till mångas förvåning på fredlig väg. Sovjetledningen i Kreml lät inte Berlin 1989 bli som Prag 1968.

Sovjetunionen föll ihop inifrån och ut, men att CCCP brakade samman betydde inte per automatik att alla dess satellitstater skulle få bli självständiga. Baltikums frihet hängde på en skör tråd i början av 1990-talet – och gör det fortfarande.

Baltikums frihet har aldrig varit given. Under ett omtumlande 1900-tal har Estland, Lettland och Litauen fått se sig ockuperade av både Sovjetunionen och Nazityskland. Första gången exempelvis Estland utropade sig självständigt från Ryssland var år 1918. Under andra världskriget föll de offer för grannarnas stormaktsambitioner. Det var först under statskuppen i Moskva 1991 som de baltiska staterna lyckades erkänna sig som självständiga.

Sedan 1991 har Baltikum gjort en hisnande resa från socialistiskt förfall till att nu vara parlamentariska demokratier med växande marknadsekonomier. Baltikum har gått från att vara fattiga öststater inklämda bakom järnridån till att bli en självklar del av ett enat Europa.

För de baltiska staterna har de historiska erfarenheterna av långvarig ockupation lett till att försvarspolitiken alltid varit brännande. Inte minst har försvarsalliansen Nato varit en avgörande faktor för fred – då som nu.

Kalla kriget är förbi, men Natos gemensamma försvarsgarantier är livsviktiga för Europas fred. Rysslands utrikespolitiska beteende har visat prov på en vilja och förmåga att använda militära medel mot sina grannar. Invasionen av Georgien 2008 och senare ockupationen av Krimhalvön 2014 bekräftar att vi inte längre kan ta freden för given. Det är något som balterna vet om, men som den franska presidenten börjat negligera.

Macrons största misstag är att hans öppna tveksamhet äventyrar försvarsgarantierna för alla medlemsstater.

I en omtalad intervju i The Economist (7 november) talade president Emmanuel Macron kritiskt om Natos trovärdighet. Han menade att alliansen var ”braindead”, hjärndöd, och uttryckte tvekan inför att försvarsgarantierna är trovärdiga. Macron vill omförhandla västvärldens ”kritiska” inställning till Ryssland – trots att Ryssland inte backat en tum från sina egna aggressiva positioner i Ukraina.

Macrons största misstag är att hans öppna tveksamhet äventyrar försvarsgarantierna för alla medlemsstater. Natos vassaste vapen är dels den militära styrkan, men militär förmåga tappar kraft när den politiska viljan saknas. Den som inte säger sig vilja försvara sina allierade undergräver själva syftet med en försvarsallians. Macrons ord skadar inte minst Baltikum som är i den absoluta skottgluggen för ryska aggressioner.

För 30 år sedan togs det första spadtaget mot en friare värld. Den friheten kommer fortfarande vara värd att försvara under 2020-talet. I det kommande årtiondet finns det ingen anledning för Frankrike att undergräva sina allierades säkerhet. Europa har inte råd med självtvivel i en säkerhetspolitiskt omtumlande tid.

Linnea Hylén