Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lemmy Kilmister – den liberale rebellen

Det kom kanske inte som en chock – budet att Lemmy Kilmister, Motörheads basist och frontfigur är död. Bara dagar efter sin 70-årsdag avled han – i cancer.

Annons

För efter decennier där Lemmy personifierat myten om sex, droger och rock’n’roll, och där hans hälsa successivt blivit allt sämre visste man att den dagen till slut skulle komma.

Och efterorden har varit de förväntade. De har berättat om Lemmys leverne och om att bandet spelar kompromisslöst, hårt och högt. Om uppväxten i England, om starten på den musikaliska banan och om flytten till USA

Men vid sidan av detta var Lemmy Kilmister också en man med ett starkt socialt och politiskt patos.

Det behöver knappast sägas att han hade en rätt liberal syn på det liv som hör musikbranschen till. Men han var inte sen att ta ställning för liberala värden i samhället, som kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp.

Inför det amerikanska presidentvalet 2012, där Barack Obama ställdes mot Mitt Romney, resonerade Lemmy i en intervju med Rolling Stone om de svårigheter som Obama hade efter att ha fått ärva en hel hög med problem från George W Bush och med den av republikaner dominerade kongressen. Sedan uppmanade han: ”Snälla, snälla rösta inte på Mitt Romney. Att upphäva abortlagstiftningen är det första han kommer göra.”

Lemmy var rebellen som ständigt ifrågasatte auktoriteter. Såväl i politik som i religion.

Inte minst har han ifrågasatt kyrkan och religionen – rimligen formad av att hans pappa, präst i flygvapnet, lämnade honom och hans mor när Lemmy bara var tre månader gammal.

När han kritiserade kyrkan och tron gjorde han det ofta med glimten i ögat. Som i Channel 4-dokumentären Live fast, die old från 2005: ”Sex är det roligaste man kan ha utan att skratta. Om människor skulle ha mer sex, skulle det vara färre människor i kyrkan som svär till Gud att skymfa minoriteter och det skulle vara färre som ville döda varandra”.

Även i Motörheads musik finns starka politiska drag på samma spår. Kritiken mot makten i ”Eat the rich” (från 1987), mot religionen i ”No voices in the sky” (1991) – eller mot sexuella övergrepp mot barn i ”Don’t let daddy kiss me” (1993) är tre exempel.

Lemmy spelade hårt, högt och snabbt. Men han var mer än så.

Den ovan nämnda tv-dokumentären avslutas med att Lemmy får frågan hur han skulle vilja bli ihågkommen. Han svarar: ”Som en ärlig man, som en hedervärd man – men det kommer inte på fråga ...”