Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Riv jämställdhetsfällan – individanpassa etableringsersättningen

Annons
Att arbeta ska märkas i plånboken. Foto: Henrik Montgomery/TT

Det finns några fundamenta i vårt samhälle som ofta tas för givna. Ett sådant är att det ska löna sig att arbeta.

Den insats som du lägger ner på arbetet (inklusive den utbildningsresa som du gjort dessförinnan) ska synas i lönekuvertet och i din disponibla inkomst. När alliansregeringen införde jobbskatteavdraget i flera steg, gav det avtryck direkt i att de arbetade timmarna blev fler. Vanligt lönearbete ger nu nästan en extra månadslön, jämfört med tiden före att avdraget infördes.

Den nuvarande regeringen har behållit jobbskatteavdragen i princip oförändrade – även ett rödgrönt Sverige mår bra av att incitamentet att arbeta är starkt.

Det fina ur samhälleligt perspektiv är att skatteintäkterna ökar när fler jobbar, trots att individen får behålla mer av lönen. Det bygger välfärd. Och det är ingen slump att den nuvarande regeringen har behållit jobbskatteavdragen i princip oförändrade – även ett rödgrönt Sverige mår bra av att incitamentet att arbeta är starkt.

Men Sverige skulle också må bra om detta med att det ska löna sig att arbeta gällde för alla.

Särskilt när människor som har stöd och bidrag ska ta sig ut i arbetslivet – då måste det märkas att ekonomin förbättras av att jobba, jämfört med att inte jobba.

När Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, i den purfärska rapporten Lönar sig arbete 2.0? studerar saken – med särskilt fokus på nyanlända – framkommer några obehagliga sanningar. Det gäller inte minst det etableringsstöd som införts för att underlätta för människor att kommit på arbetsmarknaden.

Stödet är utformat så att ersättningen för den första personen i ett hushåll som börjar arbeta är berättigad till ett högre stöd. För den andra partnern blir det tvärtom så, om bägge i förhållandet har etableringsstöd, att ersättningen blir sämre om hen börjar arbeta – jämfört med att gå på försörjningsstöd. Särskilt som avgifter och bidrag påverkas när du jobbar. Kostnaden för exempelvis barnomsorg ökar och andra bidrag minskar. Sammantaget är det alltså mindre lönsamt att börja jobba än att stanna hemma.

Och, vilket rapportförfattaren Eva Löfbom konstaterar, är det oftast männen som kommer ut först i jobb och kvinnorna som kommer ut som nummer två. I praktiken innebär alltså etableringsstödets utformning en reell jämställdhetsfälla.

Det är naturligtvis ohållbart. Inte minst i en kommun som Södertälje, med länets högsta arbetslöshet och en av landets största utbetalare av försörjningsstöd. Bidragsberoendet tär på samhället, men än mer på individen. Självkänslan och hushållsekonomin växer när människor – av båda könen – har ett arbete att gå till.

ESO-rapporten kommer med ett klart intressant förslag för att rasera denna jämställdhetsfälla. Det handlar om att helt enkelt individualisera etableringsstödet. Att din ersättning är din, och inte hänger på om du bor ihop med någon som redan har etableringsstöd. ESO påpekar att utjämningen rimligen bör ske genom att den första personen i hushållet som går ut i jobb får en lägre ersättning.

Tanken med individualisering är helt rätt.

Mer läsning

Annons