Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Öka pressen kring Seyfo

Franska nerver är inte alltid att lita på.
Men franska parlamentariker verkar vara av ett annat virke.
Fråga turkarna.

Annons

Säg Seyfo och vi i Södertälje hajar till – särskilt assyrier/syrianerna. Seyfo är benämningen på det folkmord som det ottomanska riket utförde under några år med start 1915. Armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, judar och pontiska greker mördades – exakt hur många som föll offer för ottomanernas svärd är osäkert, men offren var hundratusentals.

Det finns åtskilliga vittnesskildringar och otaliga rapporter från händelserna. Bland annat skrev västerländska diplomater till sina hemländer om mördandet. Och i dag är historieforskarna eniga: övergreppen är att betrakta som ett folkmord.

Flera av världens länder har också kommit fram till den slutsatsen – i Sverige har riksdagen röstat för att erkänna händelserna som ett folkmord, men regeringen har dessvärre inte antagit det beslutet som Sveriges officiella linje.

Men viktigast av allt: turkarna ser det inte som ett folkmord. Turkiet av i dag vägrar hårdnackat erkänna att Turkiet av i går är ansvarigt för dessa grymheter.

Frankrike är det land som har varit mest offensivt i kampen att få den turkiska regeringen att ta sitt ansvar. Bland annat beror det på att den armeniska diasporan har ett mycket stort inflytande i trikolorens land – och alla assyrier/syrianer får ursäkta, utan armeniernas mångåriga kamp för ett erkännande hade inte mycket hänt i frågan. Assyrier/syrianerna vaknade betydligt senare.

I går tog den franska nationalförsamlingen ännu ett steg. Frankrike hade redan beslutat att händelserna under 1910-talets mitt var ett folkmord, det nya nu är att det ska bli brottsligt att förneka att så är fallet.

Det kan tyckas vara nyansskillnader mellan att dels inte erkänna, dels att förneka ett folkmord. Men så uppfattade inte regeringen i Ankara det – Turkiet tog omedelbart hem sin ambassadör i Paris. Och regeringsföreträdare kallade beslutet ett ”förräderi mot historien”.

Att göra det kriminellt att förneka att armenierna (för det är just armenierna som beslutet gäller, även om vi mellan raderna naturligtvis ska läsa in de andra grupperna) utsattes för ett folkmord är djärvt. Det står mot en annan demokratisk rättighet, yttrandefriheten. Men det ökar också pressen på Turkiet.

I förra månaden bad den turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogan oväntat landets kurdiska minoritet om ursäkt för mördandet av knappt 14 000 kurder under 1930-talet. Denna försoningsgest tände givetvis hoppets låga även hos de grupper som vill höra Erdogan uttala sig om Seyfo.

Det är omöjligt att veta om detta hopp grusades i och med franska nationalförsamlingens insats i går – eller om det kan driva på Turkiet åt rätt håll.

Regeringen i Ankara månar om att Turkiet framstår som en stabil demokrati av europeiskt snitt. Och under året, i samband med den arabiska våren, har landet flyttat fram sina positioner internationellt. Det är mot Ankara som många av demokratikämparna i Nordafrika och Mellanöstern blickar, Turkiet ses som en förebild bland stora grupper i den muslimska världen.

Men stabila demokratier tål att man lyfter på alla stenar för att göra upp med tidigare oförrätter. Ett erkännande av folkmordet är essentiellt även för de många efterlevande.

Extra aktuellt är det nu. För just när du läser detta pågår ett folkmord inne i Turkiets grannland Syrien. Delvis på exakt de platser där det ottomanska rikets mördarmaskin drog fram för snart 97 år sedan. Nu är det Bashar al-Assads mördarmaskin som skördar sina offer.

Annons