Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Ska inte ens en cykel få vara ifred?

Annons

En stulen cykel väcker ilska. Men knappast förvåning. Det är i regel bara att bita ihop när det tomma stället upptäcks: Köp en ny cykel eller börja använd ett mindre lättstulet färdmedel. Nedslående är bara förnamnet.

Sedan ett antal år ligger antalet stulna cyklar stadigt kring 65 000 per år i Sverige, och därtill lär ett inte obetydligt mörkertal icke-anmälda historier finnas. Ställ detta mot uppklarningsnivån. 2017 inleddes drygt 3 500 förundersökningar. Ynka 200 av dessa fall löstes (TT, 30/7).

Sannolikheten att en stulen cykel återförs till rättmätiga händer är alltså inte jättehög. En kombination av dålig bevistillgång och en låg placering på polisens prioriteringslista är två vanliga förklaringar.

“Vi kommer inte vidare om det inte finns vittnen eller andra iakttagelser. Det är den krassa verkligheten. Cykelstölder är inte heller de mest prioriterade”, resonerar exempelvis Tomas Håkansson, kommissarie på polisens nationella operativa avdelning i Malmö (TT 30/7).

På ett plan är det alltså – tyvärr – förståeligt att inte mer händer. Möjligen går det i teorin att frigöra fler utredningsstimmar till ändamålet. I andra vågskålen ligger den fullt rimliga synen att de allra grövsta brotten som begås måste prioriteras.

Ändå är det ur ett större perspektiv nedslående hur detta, visserligen jämförelsevis mindre allvarliga brott, i praktiken börjat accepteras. Det har blivit en del av vardagslunken. För att bara ta ett illustrativt exempel är det frustrerande hur Anders Ygeman (S) – då inrikesminister och nu digitaliseringsminister – 2015 ondgjorde sig över att svenskar ens anmäler cykelstölder. Det är försäkringsbolagen som är byråkratiska, lät han antyda. “Jag kan tänka mig att man helt upphör att kräva polisanmälan vid enklare förluster (TT 30/7-15).

Det ligger i sakens natur att stölder av denna typ kan ske någorlunda obemärkt. Brottet är relativt okomplicerat och bara det faktum att ytterst få gärningsmän faktiskt sätts dit lär inte direkt minska stöldbenägenheten.

Statistiken är inte uppmuntrande och lite talar för att en vändning väntar. Trots det måste vi akta oss för att börja acceptera enklare kriminalitet som ett naturligt inslag i stadsbilden.

Hur välfungerande kan tilliten och sammanhållningen i vårt samhälle egentligen sägas vara när inte ens en cykel kan få lämnas ifred?

Max Eskilsson

Annons