Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: Negativ kampanj skadar tilltron till politiken

Annons

Det skapar knappast trovärdighet att ha olika måttstock för att bedöma ett agerande beroende på om det gäller andra eller en själv. När det förekommer omfattande skadegörelse av politiska motståndares budskap och material behöver partierna vara glasklara: detta hör inte hemma i en svensk valrörelse.

När Ung Vänster och SSU påkommits med organiserade attacker mot andra partier svävas det alldeles för mycket på målet. SSU tapetserade en valstuga tillhörande Moderaterna med egna affischer, tog bilder och spred i sociala medier. Oskyldigt kan tyckas men det visar också att direktiven inför valrörelsen inte varit tydliga. Här gick partiet dock ut med offentliga ursäkter efter ett tag. Gott nog.

Mycket svårare har Vänsterpartiet att ta avstånd från ungdomsförbundets öppna organiserande för att störa ut Sverigedemokraternas möten. Det uppmanas tydligt till att syftet är att SD inte ska få ut sitt budskap till de som kommit till mötet för att lyssna.

”Man måste få protestera mot rasism” upprepade Ung Vänsters ordförande Henrik Malmrot gång på gång när han fick förklara sig i SVT:s Aktuellt.

Malmrot, uppvuxen i Järna, menade att det ingår i yttrandefriheten att hindra andra att tala. När han själv blev avbruten av Sverigedemokraternas presschef Henrik Vinge i Aktuellt-inslaget mästrade han dock honom med orden ”Nu talar jag och då ska du inte avbryta mig”. Klaveret skräller ännu av denna ologiska kullerbytta.

Det blir tydligt att vänster- och högerkanterna har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraternas politik, och det får man också. Men man kan inte ha olika regler för de partier som ingår i vår demokrati. Det är tvärtom exakt det som de högerpopulistiska vill: tysta motståndare och inskränka yttrandefriheten för oppositionella.

Det är i och för sig inte första gången det blir tydligt att vänster- och högerkanterna har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Inslagen av negativ kampanj har ökat även i Sverige de senaste åren. I stället för att prata om den egna politiken lägger man stor kraft vid att misstolka andra partiers förslag och få dem att framstå som mindre trovärdiga.

Det senaste redovisades i Aftonbladet häromdagen där läckor inom Socialdemokraterna avslöjat att partiet inför valrörelsens slutspurt ska göra allt för att ”sätta dit” Annie Lööf (C) angående hur hon ställer sig till en borgerlig regering som söker stöd hos SD.

Som om det skulle råda någon som helst oklarhet kring detta.

Att försöka sänka trovärdigheten i detta budskap verkar bottna i ren desperation för att de egna svaren på samma frågor inte finns.

Samtliga borgerliga partiledare har sagt att aktivt SD-stöd inte är aktuellt. Därom råder ingen tvekan. Tydligast av alla är Annie Lööf. Att försöka sänka trovärdigheten i detta budskap verkar bottna i ren desperation för att de egna svaren på samma frågor inte finns.

Hur har Stefan Löfven tänkt sig fortsätta regera utan aktivt stöd från SD?

Partierna ska självklart peka på motståndarnas svaga punkter och kritiken ska få vara vass. Men när syftet inte är att sänka de politiska förslagen utan misskreditera och medvetet sprida felaktiga påståenden, då handlar det inte längre om kritik.

Eva Bofride

Annons