Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Metoo visar på en solkig bild av vår samtid

I dag är det ett år sedan skådespelerskan Alyssa Milano uppmanade kvinnor som ofredats sexuellt att använda hashtagen #metoo. ­Mycket har hänt och samtidigt inte.

Precis som allt annat sker förändring stegvis, även om vi tog ett stort steg framåt. I dagarna dömdes­ den så kallade kulturprofilen till två års fängelse. Det satte för tillfället punkt för ett år av ­diskussion och oro kopplat till Svenska Akademien och i längden hela Kultursverige.

Anmäl text- och faktafel

På andra sidan Atlanten stod en modig och rakryggad professor, Christine Blasey Ford, inför amerikanska senatens justitieutskott och vittnade frivilligt om Högsta domstolen-kandidaten Brett Kavanaughs övergrepp. Den hjärtskärande utfrågningen kan ses som en skildring av vår samtid. En kvinna kliver fram och berättar om sin upplevelse – sin sanning – trots risken för liv och hälsa.­ Ford berättade om övergreppet utan några politiska förtecken eller dolda agendor. Delar av kommittén försökte gång på gång pricka hål på hennes vittnesmål och motiv för att kliva fram.

Våldet mot kvinnor i maktens korridorer förväntas ha politiska agendor. Det sexuella våldet som enskilda kvinnor utsätts för tillåts inte vara endast ett övergrepp. När makt, pengar och inflytande står på spel överskuggas den grundläggande problematiken till förmån för de som redan har.

Samtidsfarsen ter sig oändlig när vissa hellre ­väljer att svartmåla och ifrågasätta Metoo-rörelsen, än de män som begått övergrepp.

Den största förloraren är tydligen inte den utsatta kvinnan som saknar makt och inflytande. Det är maktmännen som framställs som de största offren när välfyllda luftslott riskerar att punkteras. Det är tydligen inte synd om de kvinnor vars liv imploderat till följd av de tölpiga männens solkiga leverne. Inte ens när de riskerar att förlora det igen när de väl kliver fram och vittnar. I slutändan är det männen som förlorat status och positioner som framställs som offer i komedin vi kallar samtid.

Samtidsfarsen ter sig oändlig när vissa hellre ­väljer att svartmåla och ifrågasätta Metoo-rörelsen, än de män som begått övergrepp. Politik handlar om prioriteringar och det är för vissa tydligt att jämställdheten inte hamnar högst upp.

Samtidigt kan vi som samhälle ett år senare se vad som gick rätt och vad som gick fel.

De som ifråga­sätter ­Metoo försöker beskylla ett diversifierat globalt upprop av enskilda individer för allt som gick fel av ­flera olika parter.

Medierapporteringen var inga­lunda klanderfri, med fällningar för mediehus och public service i granskningsnämnden. Fel i rapportering och hantering minskar dock inte uppropens relevans. Tvärtom ger det oss en möjlighet att se bortom enskilda individer och fokusera på uppropens syfte – belysandet av patriarkala strukturer.

Metoo gav flertalet en tankeställare att ett övergrepp inte endast sker i mörka gränder, likaväl kan de ske på de finaste av tillställningar. Metoo gav kvinnor åter rösten till ett liv som stulits ifrån dem. Metoo gav oss möjlighet att ifrågasätta alla fördomar som riktas mot offers beteende under och efter ett övergrepp. Metoo blev stoppljuset för de män som tagit sig alltför stora friheter på kvinnors bekostnad.

Metoo gav oss en chans att inse att en förövare kan vara vem som helst.

Metoo fick fler att tro på offren. Nu är det upp till oss alla att agera.

Linnea Hylén