Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Mediekritik behöver inte betyda medieförakt

Annons

Populismens frammarsch i Europa och USA kan till stor del förklaras av ett medvetet arbete för att undergräva traditionella och seriösa mediers förtroende. När tilliten försvinner och flyttas till så kallade alternativa medier skapas en världsbild som är svår att bemöta med fakta och vetenskap. Eftersom fakta och vetenskap anses vara påhittade.

Det blir en ond cirkel, ett Moment 22, kalla det vad du vill. Så länge dessa konspirationsteorier frodades mest i olika mer eller mindre obskyra grupper på nätet var problemet begränsat, för den skull inte oväsentligt.

I dag är läget ett annat. Det är inte bara dolda konspiratörer på nätet som sprider påståenden om att medierna är politiska aktörer snarare än obundna granskare av makten. SD-ledaren Jimmie Åkessons utspel om att P3 är en vänsterliberal ”skitkanal” som borde läggas ned går i linje med det.

När denna form av ”mediekritik” syns komma från etablerade politiker och debattörer skadar det tilliten på ett större plan. De ger näring åt det medieförakt som sedan länge frodats mer i det dolda. Det stärker alla dem som redan är säkra på att svenska medier är politiskt styrda och att det behövs ett ”krig” mot såväl redaktioner som enskilda journalister.

Den här utvecklingen riskerar att barka rätt åt trollskogen.

Nyligen inleddes rättegången mot en nazist i Nordiska motståndsrörelsen som står åtalad vid Sundsvalls tingsrätt för bland annat förberedelse till mord på två journalister samt grovt vapenbrott. Det är en händelse som är den yttersta konsekvensen av att hatet mot den fria pressen får fritt utrymme och understöd av allt fler etablerade företrädare.

Det har sedan länge förekommer uppmaningar att göra ”hembesök” hos journalister som granskat olika partier eller avslöjat anonyma hatare på nätet. Här är syftet ett annat än att bara skada tilltron till medierna, man vill skrämma journalister till tystnad.

Allvaret i detta kan inte nog poängteras. Det handlar inte om arbetstillfällen för journalister eller mediebranschens ekonomi, det handlar om grunden för vår demokrati.

Det är inte det så kallade skämtet som är problemet, problemet är att man ansluter sig till den retorik som ingen någorlunda insatt i svensk samhällsdebatt kan blunda för.

Det har också uppstått en diskussion om var gränsen för satir går. Är det okej att skämta med bilder där man beväpnar sig och samtidigt riktar hånfulla kommentarer mot en enskild redaktion, som moderaten Hanif Bali gjort? I skuggan av rättegången i Sundsvall blir det ett skratt som fastnar i halsen.

Det är inte det så kallade skämtet som är problemet, problemet är att man ansluter sig till den retorik som ingen någorlunda insatt i svensk samhällsdebatt kan blunda för.

Har man saklig kritik mot hur medierna agerar finns det andra sätt att framföra denna än att använda sig av trollretorik. Det är till och med svårt att se att syftet skulle vara något annat än just detta.

Vi behöver inte mindre av humor i valrörelsen, verkligen inte. Men det är inte humor att fiska i grumliga vatten efter röster om man samtidigt medverkar till att sänka tilltron till våra demokratiska system. Här behöver alla partier som värnar en fri press och trygga journalister vara glasklara i hur man kommunicerar.

Eva Bofride