Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Liberalerna borde säga nej till nej-sägandet

Annons

Att stå upp mot något väger inte alltid lika tungt som att stå upp för något. Liberalismen vinner få anhängare när Liberalernas främsta gärning består i att försvara status quo. Om Liberalerna vill stanna kvar i riksdagen måste de lämna läktaren och börja spela med siktet mot mål.

Anmäl text- och faktafel

I den senaste opinionsundersökningen från Novus för partiledarna sjönk Jan Björklunds (L) förtroende bland väljarna med sju procentenheter. 17 procent av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för Björklund – och bara Miljöpartiets båda språkrör ligger efter honom.

Det är flera år sedan liberala företrädare har haft så mycket att försvara emot protektionistiska och högerextrema krafter. Den politiska debatten har sällan givit så mycket rum för hårda värderingsfajter som nu. Liberalerna har i dagsläget alla möjligheter att göra fog för sitt namn. Politik är dock som fotboll: du kan inte göra mål i försvarsposition.

Liberalernas valrörelse har dominerats av nej-sägande. Under och efter valrörelsen har Björklund snarare figurerat som en ofrivillig försvarare än en visionär frihetskämpe. Det mediala utrymmet har inte varit snålt, men partibilden har manifesterats av en trött defensiv position.

Det är inte förvånande att ett liberalt parti väljer att ta fighten för liberala reformer som tidigare tagits för givna. Det är en självklarhet, men som till sin höjd redan frälser de frälsta. Liberalernas valslogan ”Mot extremism” är ett tydligt exempel på en politik som vill bevara det goda från i dag, men inte förmår leverera nya visioner för framtiden.

Under 1970- och 80-talet diskuterade socialdemokratin om det tredje steget: införandet av den ekonomiska demokratin. Efter flera decennier av S-märkta reformer var det enligt strategerna dags för nästa steg. Olyckligt nog bestod det tredje steget av de förödande löntagarfonderna som ledde till ett folkligt uppror. 100 000 svenskar demonstrerade för den fria företagsamheten.

Det tredje steget blev tack och lov ett fiasko och den liberala marknadsekonomin segrade. Det uteblivna tredje steget blev dock en slutpunkt för den socialdemokratiska hegemonin. I slutet på 80-talet hade partiet ungefär en miljon medlemmar. I dag består partiet av en tiondel av den siffran och politiken av krampaktigt systemkramande.

De frihetliga värdena måste ständigt försvaras, men om den liberala rörelsen ska växa måste L blicka framåt och tänka nytt.

Ett parti utan vision har ingen framtid. Det som skulle bli det tredje steget skulle också bli S fortsatta visionära injektion. När reformerna uteblev inleddes också partiets väljartapp.

Liberalerna som lider av samma problematik har sedan murens fall levt i en guldålder där ”drömsamhället” blivit status quo. Vad är liberalismens ”tredje steg” i en tid där en liberal världsordning och marknadsekonomi till största del är ett faktum?

De frihetliga värdena måste ständigt försvaras, men om den liberala rörelsen ska växa måste L blicka framåt och tänka nytt. L är en relevant och viktig röst i svensk politik, men det måste partiet också bevisa för väljarna.

Liberalismen har inte råd att stampa i försvarsposition. Det är dags att kavla upp ärmarna.

Linnea Hylén