Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Oron växer i Nordirland – hur länge måste vi sjunga denna sång?

Annons
Under den blodiga söndagen, 30 januari 1972, sköt brittiska soldater ihjäl 13 demonstranter i nordirländska Londonderry. Väggmålningen kräver ett Derry, fritt från brittisk överhöghet – och att det aldrig blir fler blodiga söndagar. Foto: Peter Morrison/AP Photo

Nu i mars är det tänkt att britterna ska säga tack och hej till EU. Men helt säkert är det inte. Ett nytt batteri med omröstningar i parlamentet väntar i nästa vecka – och det har rests krav på att försöka skjuta fram utträdesdatumet.

Det går i linje med hur hela Brexitprocessen sett ut från dag ett – vi har fått vänja oss vid att viljorna är många, lösningarna få.

Anmäl text- och faktafel

Om man ska lyfta en enda sak som trots allt stått sig konstant genom alla turer, utspel och omröstningar är det att nyckeln till ett framtida förhållande mellan Storbritannien och Europa finns på Irland. Där har britterna sin enda landgräns mot EU (om vi bortser från Gibraltar) – och gränsen mellan Nordirland och republiken är inte vilken gräns som helst.

Under nästan 30 år, fram till millennieskiftet, var Nordirland platsen för en av vår tids och vår kontinents allra blodigaste konflikter. En konflikt som ofta beskrivs som religiös, men som har en lika tydlig nationalistisk prägel. På ena sidan unionisterna, som fortsatt vill höra ihop med Storbritannien under Londons styre och där de flesta är protestanter – på den andra republikanerna, majoriteten katoliker, som helst ser att Nordirland förenas med republiken Irland.

Till det kommer en icke oviktig socioekonomisk aspekt. Den politiska, ekonomiska och polisiära makten fanns på unionisternas sida – vilket på 1960-talet var ett starkt bidragande skäl till att den republikanska sidan valde en beväpnad kamp.

Från slutet av 1960-talet och decennierna därefter var konflikten, The Troubles, våldsamt blodig. Fram till eldupphöret 1998 beräknas 3 500 människor ha fått sätta livet till och över 47 000 skadades – offer för såväl olika terrorgrupper som den brittiska armén och polisen.

För trots nästan 20 år av fred finns en latent oro för att nationalism och hat åter ska få utrymme när britterna lämnar det EU där republiken Irland alltjämt är med. Minns att vid Brexitomröstningen 2016, röstade en majoritet av nordirländarna för att vara kvar i EU.

Lojalisterna i Londonderry, till övervägande del protestanter, vill höra ihop med Storbritannien. Att trottoarkanten och lyktstolpen målats i brittiska rött, vitt och blått visar detta tydligt. Foto: Wiktor Nummelin/TT

Dagens Nyheter besökte nyligen nordirländska Londonderry – eller Derry som den katolska majoriteten kallar staden. Det är en stad djupt präglad av motsättningarna. Och reportaget beskriver hur britternas utträde ur EU triggat militanta, våldsbejakande grupper som åter mobiliserar.

Det är djupt oroande. Extra mycket så eftersom den oron tas på stort allvar i Bryssel, men inte i London.

”De politiska låsningarna om Brexit har gjort att det uppstått ett vakuum, och jag är rädd att våldsmännen är på väg att fylla det”, säger Michael Doherty, fredsaktivist i Londonderry till DN.

Och nu i veckan konkretiserades detta. Tre mindre sprängladdningar skickades i vadderade brev med irländska frimärken hittades vid flygplatserna London City och Heathrow samt järnvägsstationen Waterloo. Ett av breven öppnades och fattade då eld.

Utvecklingen är djupt oroande. Extra mycket så eftersom den oron tas på stort allvar i Bryssel, men inte i London.

Skälet till att EU-länderna ställt krav på en backstop, att en hård gräns inte på nytt ska dras mellan Nordirland och Irland, är den stora medvetenhet som finns för att den blodiga konflikten riskerar att blossa upp på nytt. Medan parlamentarikerna i London röstade nej till avtalet – till stor del just för skrivningarna om gränsen till Irland.

Det är talande att det brittiska justitiedepartementet i förra veckan beslutade att skjuta till 55 miljoner pund (motsvarande 670 miljoner kronor) för att snabba på de utredningar om eventuella brott om begicks i samband med The Troubles.

Tajmingen, när oron över vad som ska ske efter Brexit växer i Nordirland, går inte av för hackor. Snacka om att försöka gjuta olja på vågorna.

Över 20 år sedan våldet upphörde väntar fortfarande anhöriga på svar. Och många har väntat mycket längre än så.

Tidningen Belfast Times intervjuade Minty Thompson, i samband med mångmiljonbeskedet. Hennes mamma sköts ihjäl – i ryggen – av brittiska soldater i trädgården till deras hem i Londonderry. Det skedde 1971. Minty var 12 år då, i dag är hon 59. Och väntar fortfarande på att rättvisa ska skipas.

”Familjer vill ha svar, inte att i onödan åter bli traumatiserade. Vi förväntade oss aldrig att gamla sår ska öppnas igen och igen”, säger Thompson till tidningen.

En brittisk soldat jagar en demonstrant i Londonderry, 30 januari 1972. Senare samma dag öppnar brittiska armén eld mot demonstranterna. Foto: AP Photo

Minns vad det är som U2 sjunger i låten Sunday, Bloody Sunday – om massakern i Bogside, Londonderry 1972 när brittiska armén sköt 13 obeväpnade demonstranter till döds (en fjortonde avled senare av sina skador): ”How long must we sing this song? How long, how long ...?”

Annons