Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Ingen lösning att staten vältrar över ansvaret för unga i behov av stöd

Annons
Gunilla Malmborg har nu överlämnat sin LSS-utredning till övergångsregeringen. Foto: Claudio Bresciani/TT

Om det finns en enda punkt där fyra år med socialdemokratiskt ledd regering verkligen gett skäl till oro är det hur den sett på den personliga assistansen och LSS.

Den fyrkantighet som Stefan Löfven (S) och hans ministrar visat har saknat motstycke. De har enbart räknat pengar när andra har sett människor.

Anmäl text- och faktafel

När regeringen 2016 tillsatte sin LSS-utredning var den rödgröna regeringens direktiv glasklart: kostnaderna för den personliga assistansen ska ned. Utredningen fick i uppdrag att föreslå besparingar samtidigt som Försäkringskassan fick order om att bryta kostnadsutvecklingen.

Mycket galenskap har sedan förts fram – där tanken på att svårt funktionshindrade barn inte längre ska omfattas av rätt till andningshjälp eller sondmatning hör till det allra värsta.

Efter massiv kritik justerade regeringen direktiven till utredningen något, kravet på att föreslå besparingar togs bort – kvar är att statens kostnader för assistansen inte får bli högre än i dag.

Nu har LSS-utredaren Gunilla Malmborg lagt pappren på bordet. Bland hennes förslag finns ett som kan förändra tillvaron radikalt för barn och unga i behov av stöd.

Malmborgs förslag är att barn under 16 år förlorar den lagliga rätten till assistans och att en ny stödform införs i stället. Enligt henne är det nya stödet mer omfattande än vad den personliga assistansen ger. Hon föreslår dessutom att staten ska slippa ansvaret för de unga, det ska vältras över på kommunerna.

Om vi bortser från att en så omfattande organisationsförändring naturligtvis kostar både tid och pengar och att förtjänsten framstår som klart osäker och i stället koncentrerar oss på det som måste själva kärnfrågan: Vad blir bättre för de unga som har behov av stöd och deras familjer? Samt frågan: Är landets 290 olika kommunerna bättre lämpade att tolka regler och fatta beslut om funktionsnedsattas tillvaro än staten?

Svaren är ”knappast något” och ”troligen inte”.

Det är inget annat än en utopi att det skulle gälla samtliga kommuner.

Det kan naturligtvis finnas enskilda kommuner som både lyckas rekrytera tillräcklig kompetens och har ekonomiska förutsättningar – och som de facto klarar av att göra jobbet minst lika bra eller helst bättre än vad staten gör. Men det är inget annat än en utopi att det skulle gälla samtliga kommuner.

Maria Persdotter, ordförande i Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) ger en inblick i hur verkligheten verkligen ser ut. Hur orken tryter för den som konstant blir ifrågasatt och tvingas brottas med myndigheter: ”Redan i dag går många föräldrar på knäna och överväger att placera sitt barn på ett barnboende. Med utredningens förslag kommer vi att få se en explosion av antalet barnboenden”.

Mer läsning

Annons