Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Biskop Brask har tagit plats i Rosenbad

Annons
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S). Foto: Naina Helén Jåma/TT

Det är i år 502 år sedan Hans Brask, biskop i Linköping, i dåtidens ståndsriksdag ställde sig bakom beslutet att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle – samtidigt som han nedtecknade sin verkliga uppfattning, ”Härtill är jag nödd och tvungen”, på en lapp och gömde den under sitt sigill.

Anmäl text- och faktafel

När arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) i förra veckan tillsatte den utredning som har i uppgift att föreslå hur ”arbetsrätten kan moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad” (för att citera vad som står skrivet i fyrpartiöverenskommelsen mellan regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna), var hon mån om att samtidigt två sina händer.

Till Sveriges radio sa Johansson att ”det är både svårt och smärtsamt, det måste jag säga” och önskade att – när väl den utsedde utredaren justitierådet Gudmund Toijer, var klar med sitt arbete – dess slutsatser aldrig skulle bli verklighet. Johansson ställde sitt hopp till arbetsmarknadens parter: ”Jag hoppas och tror att de kommer att vilja förhandla om förslag som kan genomföras i stället för utredningens förslag”.

Det är övertydligt. Dåtidens Brasklapp förvandlat till regeringsdirektiv – under arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons (S) sigill. Johansson är Brask reinkarnerad.

Som socialdemokrat kan Ylva Johansson naturligtvis ha sina privata uppfattningar om hur, eller ens om arbetsrätten bör ”moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad”. Men Johansson är inte vilken partimedlem som helst. Hon är ansvarig minister i en svensk regering – en regering som kunde tillträda endast tack vare stark kompromissvilja från företrädare från fyra partier.

Utan Centerpartiet och Liberalerna ansvarstagande i en svår parlamentarisk situation hade Ylva Johansson behövt vinka hej då till Rosenbad. Svårare än så är det inte.

Till en sådan förhandling kommer parterna med sina önskelistor. Väl medvetna om att man inte kan få allt. Efteråt är det givet att inget av de fyra partierna blir hundraprocentigt nöjda – men också att de inte är totalt missnöjda med resultatet.

Utan Centerpartiet och Liberalerna ansvarstagande i en svår parlamentarisk situation hade Ylva Johansson behövt vinka hej då till Rosenbad. Svårare än så är det inte.

För så fungerar politik när man inte har egen majoritet – vilket Socialdemokraterna inte har och under överskådlig tid aldrig mer kommer att få. Något som Ylva Johansson uppenbart måste påminnas om.

Och kanske även andra ministrar i Stefan Löfvens (S) regering.

För om det under resten av mandatperioden ska låta så här – att ministrar önskar att förslagen aldrig någonsin blir verklighet – varje gång som regeringen lägger fram utredningsdirektiv eller propositioner visar det på både bristande förståelse och ansvarstagande.

I kompromisser får man ge och ta – och sedan står man gemensamt upp för det som man kommit överens om. Förstår man inte det ska man inte vara minister.

Fixar inte regeringen det faller Januariöverenskommelsen – då bör den avgå.

Annons