Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästtyckare: Venezuela – ännu en grusad socialistdröm

LT:s gästtyckare Pär Granstedt om en socialistisk revolution i fritt fall.

Annons
Nicolás Maduro, Venezuelas president. Foto: Rodrigo Abd/TT

Det mesta pekar på att ”Bolivarianska republiken Venezuela” snart är ett minne blott. Nicolás Maduros maktbas hos militären och de fattiga eroderar i rask takt.

Anmäl text- och faktafel

Krisen är inte på något sätt unik i Venezuelas historia. Den har varit våldsam, med ständiga kupper och motkupper – samtidigt som man hört till Latinamerikas rikaste länder, ända sedan man i början på 1900-talet upptäckte stora oljetillgångar.

Oljeindustrin var länge helt kontrollerad av utländska intressen, främst amerikanska. Oljevinsterna hamnade till stor del utomlands, resten i huvudsak hos landets överklass och övre medelklass. Bara lite sipprade ned till den fattiga majoriteten.

I slutet av 1980-talet sjönk oljepriset och den Venezuelas offentliga ekonomin började gå med stora underskott. Stora nedskärningar genomdrevs, som främst drabbade de redan fattiga. Omkring år 1990 blev det omfattande demonstrationer över hela landet, som slogs ner med massivt våld.

Den unge Hugo Chávez deltog i oroligheterna och hamnade i fängelse. Sedan fortsatte han att engagera sig politisk. Han vände sig till den fattiga majoriteten och utlovade en politik som satte deras intressen och behov i centrum, den ”bolivarianska revolutionen”. I valet 1998 fick han drygt 56 procent av rösterna.

Chávez utnyttjade landets oljerikedomar till att infria sina löften. Han finansierade fri sjukvård, matsubventioner med mera genom höga skatter på oljeindustrin och nationaliseringar.

Men Chávez fick USA och andra västländer som fiender. Samtidigt som han lierade sig med Kuba och andra vänstersinnade stater i Latinamerika och västfientliga regimer i Mellanöstern.

USA understödde aktivt oppositionen i syfte att få till stånd en regimförändring, men försöken att få bort Chavez på demokratisk väg misslyckades. Hans stöd bland de fattiga var för starkt.

Efter millennieskiftet började oljepriserna dala igen, och då avslöjades revolutionens svagheter, beroendet av oljeinkomsterna. Näringslivet i övrigt hade gått i stå eller dukat under på grund av skatter, regleringar, priskontroll och andra pålagor. Venezuela hade blivit extremt importberoende, och när oljepengarna sinade började det bli tomt på hyllorna.

När Chávez avled 2013 förlorade ”revolutionen” sin karismatiska ledare. Efterträdaren Maduro kunde inte hantera den fallande ekonomin och den växande oppositionen. Hans styre blev alltmer auktoritärt.

Nu står hoppet till det enda legitima organ som finns kvar i landet, parlamentet och dess president Juan Guaidó.

Pär Granstedt

utrikeskrönikör

Annons