Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästtyckare: Minne och monument

LT:s gästtyckare Anders Bäcklander om arkitekturens roll i att gestalta platser för att minnas.

Annons
En kvinna står på ett av de 2 711 block som utgör minnesmonumentet över Europas mördade judar. Verket är skapat av Peter Eisenman och finns i Berlin. Foto: Gero Breloer/TT

Varför har minneskultur och försoningsinitiativ - en ångerns politik, hamnat så i fokus nu? Det uppförs monument, minnesplatser och museer som aldrig förr och stater, religioner och organisationer ber om ursäkt för olika övergrepp när minoriteter kräver upprättelse och kompensation.

Anmäl text- och faktafel

En anledning är förmodligen individualismen. Med modernismen blir det individuella och kollektiva ansvaret mer uppenbart. Individen är mer inblandad och engagerad i beslut som rör frågor om ansvar.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 understryker det och framstår alltmer som ett av de viktigaste gemensamma fundamenten för kollektiv och individer att förhålla sig till.

I centrum för minneskulturen, och för det moderna monumentbyggandet, står Förintelsen, mordet på sex miljoner judar under andra världskriget. Den 27 januari, dagen då dödslägret Auschwitz öppnades 1945 och det monstruösa blev uppenbarat, har blivit internationell minnesdag.

Den berömde och intellektuellt inflytelserike New York-arkitekten Peter Eisenman har ritat ”Minnesmonumentet över Europas mördade judar” i Berlin. En enorm anläggning som upptar flera hektar i centrum av staden.

Hur gör man konst som inte är försonande/avslutande av något som inte får avslutas eller kan försonas?

En fråga som diskuterades under processen var: hur kan konstnären/arkitekten gestalta något han eller hon inte själv varit med om? Det gäller väl framför allt monument över Förintelsen, men i varierande grad är frågan giltig även vid representationen av andra traumatiska händelser.

En annan fråga: hur gör man konst som inte är försonande/avslutande av något som inte får avslutas eller kan försonas? Hur håller man såret öppet samtidigt som man måste gå vidare? Som individ och som samhälle.

Och vad händer, när minnet av historien inte längre är ett vittnesmål utan en ”ställföreträdande” upplevelse av det förflutna.

Arbetet med representation av Förintelsen respekterar föräldragenerationens behov av att vittna och kanske till och med att försöka lägga det bakom sig. Och andra generationen försäkrar att deras ”post-memory” av händelsen förblir en oavslutad process, inte ett försök till svar på omöjliga frågor.

Att söka en cool estetik eller nöje i en sådan process vore inte bara en välmenande reflektion över brottet utan en förlängning av det, menar många.

Eisenmans monument uppfyller de estetiska krav som underförstått ställs. ”Fult”, tungt brutalt, beständigt och oavslutat med en stark känsla i ”frånvaron”. Men det är också en plats att röra sig på och uppleva med och i hela kroppen.

Anders Bäcklander

gästtyckare i LT, mellan 2008–2014 anställd på Södertälje kommun bland annat som stadsarkitekt

Annons