Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att vara optimist är det mest rebelliska valet

LT:s gästtyckare Anders Bäcklander om att det är trendigt att vara negativ och sprida domedagsprofetior.

Annons
Skribenten påpekar att det lönar sig att sprida rädsla. Att vakna varje dag med inställningen att allt kommer att gå åt helvete. Foto: Henrik Montgomery/TT

De gamla stoikerna menade att man skulle börja varje dag med att föreställa sig allt som kan gå åt helvete. Från att frukostfilen är slut till att bli överkörd på övergångsstället på väg till jobbet. När kvällen kom kunde man glädja sig åt att alla ens farhågor inte besannades. I dag.

Anmäl text- och faktafel

Optimismen står inte högt i kurs nu. Debattörer som pekar på allt som faktiskt blir bättre anses höger. Tolkningen av verkligheten har blivit en höger–vänsterfråga i stället för en kunskapsfråga.

Man framstår alltid som mer sofistikerad och smart om man är negativ eller skeptisk. En ocool optimist är trots allt bara en illa informerad pessimist – lite naiv.

Media översköljs av artiklar och program om alla sätt vi kan gå under på. Film och tv domineras fullständigt av mer eller mindre eskapistiska undergångsfilmer eller slaktexcesser på zombies och utomjordingar.

Är det framtidsvisioner som successivt ska vänja oss vid apokalypsen och minska vårt mentala motstånd mot folkmord? Eller är det onda sagor som ska stärka oss i vår vägran att ge upp hoppet?

Mest är det väl destruktiva men lönsamma ekonomiska spekulationer i människors oro. Att sprida rädsla lönar sig.

Det vi nu kan ägna oss åt är en slags palliativ slutvård inför utdöendet, förmodligen till jublet från alla andra djurarter

Flera böcker handlar om att det är kört för mänskligheten och det vi nu kan ägna oss åt är en slags palliativ slutvård inför utdöendet, förmodligen till jublet från alla andra djurarter. Jorden mår bättre utan oss.

Vad gör detta med oss? Med vårt hopp och vår framtidstro? Om man stirrar ner i avgrunden tillräckligt länge, stirrar avgrunden tillbaka.

Tänker vi ge upp den mest framgångsrika eran i mänsklighetens historia, från renässansen till modernismen, utan kamp? Är vi så fast instängda i modernitetens tänkesätt att vi inte kan hitta en väg framåt. Nya intressanta perspektiv, inte bara uppvärmda rester från gamla -ismer. Något mer kreativt än den ecodiktatur som börjar framskymta i debatten. Diktaturer har aldrig löst några problem, det slutar alltid med katastrof.

Men vi, eller våra gener, har överlevt fem, nästan totala, utplåningar. Evolutionen har kämpat mot undergången i fyra miljarder år för att skapa en varelse som med förundran förstår att uppskatta skönheten i resultatet. Likt en narcissist som äntligen har fått en spegel. Och häpnar.

Varje dag blir vi resultatet av våra val. Mellan kärlek och rädsla, mellan hopp och förtvivlan. Historien visar att inget hopp är för litet. Optimism är det svåra valet, det modiga valet.

Andas eller dö.

Anders Bäcklander

gästtyckare i LT, anställd på Södertälje kommun 2008–2014 bland annat som stadsarkitekt

Annons