Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Låt inte Stefan Sauk få rätt

För inte så många år sedan var politiskt engagemang naturligt och ofta något man var stolt över.

Annons

Man bar en nål med sin partisymbol, att tala om var man stod politiskt var en självklarhet. Man drevs av ideologi och politisk övertygelse och detta sågs som positivt och hedrande.

I dag råder en ängslighet kring politiskt ställningstagande som bidragit till en beröringsskräck som ibland blir parodisk. Att vara emot rasism har till exempel blivit politiskt eftersom vi nu har ett parti i vår riksdag som kan känna sig utpekat.

Att ha ett vänsterperspektiv jämställs fortfarande i stort sett med att vara neutral. Allt som inte är ”vänster” är ”höger” och om vänster innebär neutralitet så är höger mer eller mindre suspekt.

Mitt emellan traditionell höger och vänster bollas den heta potatisen SD som båda sidor desperat försöker kasta i den andras knä.

Ändå fokuseras allt på just detta parti non grata. I stället för att bedöma varandras argument utifrån rimlighet och konsekvens ska det bedömas utifrån

i hur hög grad det ”gynnar SD” alternativt ”gynnar rasism”.

På den andra sidan ägnas orimligt mycket politisk analys för att ”bevisa” att public service har en politisk agenda som står fast förankrad till vänster.

Flera undersökningar visar att svenska journalister röstar mer till vänster jämfört med snittet för allmänheten. Detta tar somliga som intäkt för att medier har en politisk agenda.

Sanningen är snarare att journalister i allmänhet är ganska ointresserade av att ta politisk ställning, det är ingen myt eller klyscha att man vill stå fri från makten.

Politikerförakt har blivit var mans accessoar. I SVT:såpan ”Stjärnorna på slottet” uttryckte stjärnorna sina fördomar om politiker: ”Ett gäng backstabbers som klättrar på varandra, det är vad det är”, klargjorde skådespelaren Stefan Sauk.

När Marika Lagercrantz försökte försvara politiken som grund för demokratin, blev hon genast misstänkliggjord av Sauk och även Claire Wikholm eftersom hon, som före detta kulturattaché, ”fått smaka på gräddsåsen”. ”Klart att hon försvarar det”, konstaterar Stefan Sauk och visar med sin berömda ögonbrynsakrobatik hur suspekt han anser detta vara.

Man är numera van att möta denna antiintellektuella inställning till politik och politikers vardag i debatten i framför allt sociala medier, men att höra samma ton och formuleringar från Sveriges ”kulturelit” gör en onekligen lite mörkrädd. Samtidigt visar det hur etablerad bilden är av politiker som tänker på en enda sak och det är sin egen karriär. Alla som försöker nyansera bilden, berätta en annan version, bemöts ofta på samma nedlåtande sätt som Marika Lagercrantz.

Oavsett orsaker och vem som är att skylla på så är det ett demokratiskt dilemma av stora mått om politiken inte längre är en naturlig del av vårt samhälle. Om den blir ett skrå för några få. Så som Stefan Sauk med flera påstår att det redan är.