Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Läraren som inte ville sluta

Jan Sundkvist har varit lärare i Södertälje sedan 1960-talet. Nu, 75 år gammal, funderar han på om det är dags att lämna platsen bakom katedern.

Annons

– Det är klart att man måste det till slut. Jag känner mig inte redo att sluta som lärare, men det kanske vore lämpligt, säger han.

Sitt långa lärarliv inledde han på Blombackaskolan där han 21 år gammal blev klassföreståndare för en sjua. En episod från sin tidiga karriär har Jan Sundkvist beskrivit i den nyutgivna antologin ”En lektion för livet – En bok om ett yrke i förvandling”.

Jan Sundkvists bidrag ”Bland damer och hästar” handlar om hur han träffar på en gammal elev i stallet efter fyrtio år. När hon får syn på sin gamla lärare utbrister hon: ”Inte den mannen! Det var han som förstörde hela min ungdom!”.

Anledningen var att Jan Sundkvist hade kastat kritor från katedern för att väcka henne.

– Det var lekfullt att vara lärare på 60-talet. Jag var bara en studentslyngel när jag började, säger han.

Sedan dess har han hunnit med en rad högstadie- och gymnasieskolor i Södertälje. Han har arbetat på bland andra Pershagenskolan, Rosenborgsskolan, Hovsjöskolan, komvux, Västergårds gymnasium och Ekenbergska gymnasiet. 2007 pensionerades han därifrån. Trodde han.

– Då hade man startat den här skolan, Praktiska gymnasiet, som vi såg som en konkurrent. Hur det nu var, så ringde de från skolan och frågade om jag kunde ta svenskan och engelskan.

Och på den vägen är det. Jan Sundkvist är fortfarande svensk- och engelsklärare på Praktiska gymnasiet.

– Jag bara gled på, säger han och fortsätter:

– Jag kan inte minnas att jag har haft en enda tråkig dag på 50 år.

Vad är det som är så roligt med att vara lärare?

– Det är kontakten med unga människor. Det är stimulerande och det händer alltid något nytt. Och någon lycklig gång kan man tro att man har lärt någon något. Då får man en kick. Det är arbetstillfredsställelse, säger Jan Sundkvist.

Sin undervisningsstil beskriver han som ”hellre ett katederledjon än ett papperslejon”.

– Jag undervisar, föreläser och är väldigt muntlig. Man märker när eleverna börjar blicka ut. Då får man hitta på något annat. Och så måste man vara lite rolig också.

Jan Sundkvist har upplevt en enorm förändring av skolan under sin tid som lärare.

– Jag började i ett system där lärarna kunde klippa till en elev. Nu är eleverna delaktiga i undervisningen. Jag har gått från att vara ”king of the road” till att vara en medspelare.

Undervisningen har också förändrats, med datorer och mobiltelefoner.

– För elever som har svårt att skriva för hand är datorn ett bra hjälpmedel. Stavningen blir också bättre. Jag är heller inte så störd av mobiltelefoner. De kan vara praktiska. Ibland kan jag säga till en elev att skriva något och skicka det till mig i ett mejl. Sådant kan underlätta, säger Jan Sundkvist.

På ett övergripande plan tycker han att det finns två stora missar när det gäller skolans utveckling i Södertälje. Det ena var nedmonteringen av komvux och det andra att dela upp de två stora gymnasierna, Västergård och Telge, i sju mindre gymnasieskolor.

– Det är ett slöseri med resurser och man får färre möjligheter att skapa alternativ när det behövs, säger Jan Sundkvist.

Nu när pensionen kanske ändå närmar sig till slut kommer han att ha mer tid att ägna sig åt sina stora fritidsintressen: hästar och gamla engelska sportbilar. Efter sex år börjar han komma överens med sin islandshäst Atli.

– När jag skulle skaffa en ny häst vid 70 års ålder tänkte jag att en islandshäst skulle passa. Jag ville ha en ”havremoppe”. Men det jag inte visste var att islandshästar är ädla, känsliga och intelligenta. Jag har tvingats bli ödmjuk för att det ska fungera, säger han.

Att läsa är också ett stort intresse. Kanske blir det även mer skrivande efter bidraget till antologin. I så fall är det staden Södertälje som blir ämnet. Jan Sundkvist har sett hur staden har förändrats sedan 1940-talet.

– Det är en intressant och fascinerande stad. Jag kom hit från Kiruna som barn och kommer aldrig att flytta härifrån, säger han.

Gillar hästar och gamla bilar

Namn: Jan Sundkvist.

Ålder: 75.

Född: I Sundsvall. Bodde i Kiruna från en vecka till sex års ålder. Då flyttade familjen till Södertälje.

Bor: I villa i Hagaberg.

Familj: Hustrun Margareta och fyra vuxna döttrar.

Intressen: Tycker om ridning, gamla engelska sportbilar och att läsa mycket. Har en Triumph TR4 cabriolet. Rider på egna islandshästen Atli sedan sex år tillbaka. Innan dess hade han en magnifik kavallerihäst.