Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Längtar efter att möta publiken

Jag skulle bara ro i land premiären av det flera år långa projektet Livet, bitch! andra föreställning och plötsligt var vår pjäs ”Deras rum” mitt i en kulturdebatt.

Annons

Som LT tidigare rapporterat hade Oktoberteatern inte budgeterat för avtalsenliga löner och på grund av det blev det först bara en föreställning.

Att arbeta med teater och inte ge det man gör vidare till en publik är för mig som att vara lärare och stå och undervisa för ett gäng tomma skolbänkar. Totalt meningslöst. Det är publiken man fokuserar på hela tiden. Det är den som är målet. Hela meningen.

När man gör ett sånt här projekt som Livet, bitch! utgått ifrån, workshops där jag, Linnea, Iman, Cecilia, Johanna, och Manosh träffats för att snacka om livet, om oss själva och hur vi uppfattar världen tänker man hela tiden ”det här måste publiken få veta också”, ”det här måste vi berätta på scen”. Vi har när vi har arbetat fram föreställningen ”Deras rum” tagit oss friheter som alla män som skrivit pjäser genom historien arbetat utifrån: Det som är intressant för mig är också intressant för andra. Vi har utgått ifrån samtalens innehåll men filtrerat dessa genom den konstnärliga vision vi haft med skrivandet. Vi har svarat på frågorna: vad vill vi berätta? Och varför? Sen har vi bara kört.

Vad har vi då velat berätta? Jo, bland annat att det är jäkligt svårt att känna sig

fri när man är kvinna – somalier, svenne, armenier, kristen, muslim, 32 eller 22 år, företagare eller akademiker, ströjobbare eller studerande. Verkar inte spela så stor roll var man bor heller. Hovsjö eller Södermalm, det är visst same shit fast på olika sätt. Varför det är viktigt att berätta? För att vi lever i en sån värld just nu där vissa verkar tro att kvinnor med svensk etnisk bakgrund lever friare och därmed står över andra kvinnor. Som att det på något sätt fanns grader av jämställdhet. Det gör det inte. Antingen är det jämställt. Eller så är det inte.

Att det nu har löst sig så att vi nu ska berätta de här historierna under åtta föreställningar i mars för Södertäljes publik gör mig därför varm i hjärtat. Jag vill att alla ska komma – tonårsbrudar med sina morsor, farsor med sina söner, gubbar och tanter, ni som röstar på Fi och ni som röstar på Sverigedemokraterna, ni som bor i Enhörna och ni som bor i Hovsjö. Kom – den här pjäsen är till er.

Hälften av Södertäljes skattebetalare är kvinnor. Då är det en demokratisk fråga att kvinnors liv också tar plats på scenen, och då menar jag, även om jag älskar Mankans ”Viss text saknas”, på andra sätt än som kär i en man.

För mig är också mötet med en publik ett av de bästa sätten att jobba med integration på. Teatern kan ge oss tillträde till rum vi inte visste fanns. Till berättelser som inte alls handlar om oss men som vi ändå upptäcker att vi kan relatera till.

I vår pjäsbeskrivning står det ”Huvudrollerna är tjejernas nu. Alla tjejers”. Och även om Livet, bitch!-ensemblen inte spelar någon direkt huvudroll varken i samhället eller

i Oktoberteaterns verksamhet, så kommer vi åtminstone låtsas det under åtta föreställningar i mars. Det känns väldigt bra. Välkommen till ”Deras rum”.

Grete Havnesköld - skådespelare, regissör och manusförfattare.