Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lämna bönedagsjournalistiken – tidningsläsare vill bli behandlade som vuxna

LT:s gästtyckare David Lindén tar med oss till forna tiders kyrkliga nyhetsförmedling och drar paralleller till hur det ser ut i dag.

Annons

När man i årets sista månad ska försöka summera det gångna året kan man konstatera att det inte har varit ett särskilt bra år för kommenterande – eller nyhetsjournalistik.

Sverige har trots upprop om att ”inte bygga murar” förändrat sin migrationspolitik och ”de flesta tyckare” – inklusive undertecknad – trodde att Storbritannien skulle välja att vara kvar i EU och att Donald Trump inte skulle bli president i USA.

Men nu blev det precis tvärt om. Därför borde ett givet nyårslöfte, i slutet av månaden, bli att rapportera som det är och faktiskt hysa lite självkritik. Två åtgärder som är lättare sagda än gjorda i en bransch som kretsar kring självförtroende. Den första heliga kon att offra borde vara den agendasättande journalistiken och dess mål att väcka känslor. Att inom nyhetsrapportering använda skönlitterära grepp i kombination med att driva en tes är inte heller någonting nytt utan snarare väldigt gammalt.

I Sverige påbörjades det redan i början av 1600-talet, då kung Gustav II Adolf insåg att han genom statskyrkan och gudstjänsten hade en given nyhetskanal. Resultatet blev att prästerna i samband med nationellt påbjudna bönedagar fick agera sin tids nyhetsuppläsare.

Vi har historiskt nämligen alltid haft en stark nyhetsförmedling från överheten och väldigt få starka oppositionsröster som i exempelvis Frankrike och Storbritannien.

Materialet bestod av ”bönedagsplakat” som var ungefär fem sidor långa och innehöll nyheter som församlingen borde känna till. Ofta gällde det krig och farsoter. I kombination med det underförstådda budskapet att Sverige var förskonat från en farlig omvärld och skulle så förbli om åhörarna följde kungens och regeringens påbud. Traditionen med böndagar och nyhetsuppläsning i kyrkan pågick till 1920-talet. Det finns därför fog för att påstå att den ”oberoende” journalistiken är ett relativt nytt fenomen i Sverige. Vi har historiskt nämligen alltid haft en stark nyhetsförmedling från överheten och väldigt få starka oppositionsröster som i exempelvis Frankrike och Storbritannien.

Än idag anses en mediekampanj vara som mest lyckad om en minister eller annan förtroendeingivande personer ställer upp som affischnamn. Som man bland annat kunde bevittna när Dagens Nyheter under flyktingkrisen hade ett kändisupprop som pryddes av alltifrån artisten Zara Larsson till den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt.

Lite tillspetsat skulle man kunna kalla detta för en nutida arvtagare till historiens ”bönedagsplakat”. Men eftersom många minns hur det lät kring förra nyåret och med rätta kallar vad som har hänt för en omvändelse under galgen fick ”agendasättandet” sig en rejäl törn 2016.

Det är därför som det är hög tid att inse att nyheter bör rapportera vad som har hänt och att om man vill vara en opartisk journalist får man lämna sin privata oro hemma. Om man däremot vill ha åsikter går det att söka arbete som kolumnist eller ledarskribent.

Men om exempelvis Dagens Nyheter fortsätter att fritt blanda åsikter med nyhetsrapportering kan det mycket väl bli så att de populister som i år har fått vind i seglen kommer att bli ännu mäktigare. Tidningsläsare vill nämligen bli behandlade som vuxna och märker när de inte blir det.