Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturen behöver fler stollar och mindre hänsyn

LT:s gästtyckare David Lindén sätter dagens kulturpolitik i ett historiskt ljus.

Alla politiska partier är besatta av att skaffa sig ett eftermäle då det ingår i deras arbetsbeskrivning. Partierna finns för att ”göra skillnad” för att använda en klyscha.

Miljöpartiet verkar dock vara mer besatta än andra och det märks när kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) verkar ha insett att partiet, efter att ha sålt ut varje kärnfråga, i alla fall kan ”göra avtryck” när det gäller kultur- och museipolitiken.

En inställning som inte bara är skadlig för museerna och dess besökare, utan även för demokratin då det lämnar fältet öppet för politisk omstöpning vid nästa regeringsskifte.

Viljan att totalt göra om museerna motiveras med det politiska modeordet hänsyn. Men det är allt annat än hänsyn utan i stället ett exempel på moralisk kortslutning.

Kulturministerns och regeringens ambition verkar nämligen utgå från att alla besökare på ett personligt plan måste relatera till alla utställningsobjekt.

De skulle inte heller kunna göra det om utställningarna inte är kryddade med nutids- referenser som härleder direkt till dem själva. I ett svep av missriktad godhet har man berövat barn deras inlevelseförmåga och vuxna besökare förmågan att förklara och berätta för barnen. Allt maskerat i ett moln av den normkritik som i mångt och mycket påminner om 1970-talets marxism.

Om man ska vara elak, vilket är tillåtet när det gäller offentliga makt-havare, finns det fog för att undra om några av hjärnorna bakom regeringens tilltänkta kulturpolitik ens satt sin fot på ett museum?

Då skulle de nämligen inse att det inte är samtidens strömlinjeformning, utan tidlös idealism blandat med stolligheter som format framgångsrika museer. De äldsta museerna går att härleda till kungliga excentriker och så kallade kuriosakabinettssamlare. I Stockholm finns Livrustkammaren som från början grundades när Gustav II Adolf (1594–1632) ville visa upp kläder han burit i strid och i Lund professor Kilian Stobaeus (1690–1742) samlingar av bland annat regnkappor från Söderhavet som ännu drar till sig besökare.

Stobaeus kom att bland annat influera Carl von Linné som när han var inneboende student fick tillgång till ”den hulde Stobaeus boksamling”. En modern motsvarighet torde vara 1600-talsskeppet Vasa som är Sveriges mest besökta museum och inte hade blivit verklighet om inte mångsysslaren Anders Franzén ”gett sig tusan på” att försöka hitta det förlista skeppet.

Förutom det faktum att inget regeringsparti har skapat ett framgångsrikt museum bör åter påpekas att besökare inte är dumma i huvudet och att även barn kan fascineras av tidlösa utställningsobjekt.

Pojkar och flickor med olika bakgrund tycker fortfarande Vasa är fascinerande för att inte tala om Karl XII:s uniform på Livrustkammaren. En viktig del av historien är fantasin. Den gynnas bäst av överdrift och storslagenhet i stället för slättformad nutidsanpassning.

Det är därför ett gott museum ska ta mindre hänsyn och, faktiskt, premiera ett visst mått av stolligheter.