Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturdebatt: Oktoberteatern – ett mångkulturarbete baserat på fördomar

Artikel 1 av 3
Kritiken mot Ninne Olssons framträdande
Visa alla artiklar

Nyligen gick det Kulturpolitiska eventet Folk och Kultur av stapeln (digitalt naturligtvis). Detta år medverkade Oktoberteatern med en egen programpunkt ”Inkluderande barnteater i ett mångkulturellt Södertälje – tre konkreta exempel”. 

Ninne Olsson, Oktoberteaterns före detta konstnärliga ledare inleder med att berätta om hur Anders Lago blev inbjuden till den amerikanska kongressen för att Södertälje tagit emot fler irakier än hela USA och Kanada. Omedelbart efter gör hon en koppling från den irakiska flyktingvågen till problemen i Södertälje. Ninne säger: ”Därefter gick utvecklingen snabbt mot ökad segregation, systemhotande brottslighet, kriminella nätverk och skolor som var bland dom sämsta i regionen, dessutom områden i förorten som kom på listan som riskområden och särskilt utsatta områden”. 

Men, fortsätter hon, genom förändring av Ebolagen och operation Tore och ”tio års kamp” samt en storsatsning på barnen har man lyckats vända utvecklingen. Sedan tillägger hon ”Och kanske kanske kan Södertälje snart visa att det är gott att leva i ett mångkulturellt samhälle.” 

Menar Ninne Olsson att det alltså inte är gott att leva i Södertälje nu? På grund av mångkulturen som skapat kriminalitet? Vad är det hon säger egentligen?

Sedan berättar hon att ”det finns andra berättelser som visar på att integration är möjlig, och att ”Oktoberteatern är en sådan plats”. ”Genom att medvetet komponera ihop publik med skolklasser från olika kulturer från olika delar av staden (citat från lite senare i programpunkten ”barn från Hovsjö och en helsvensk privatskola”) och genom pjäsval som får en djupare betydelse för att de spelar för en mångkulturell publik och genom att skådespelarna på scen har samma bakgrund som många av barnen i salongen så har vi skapat en inkluderande barnteater”.

Det är så mycket som skaver i beskrivningen av Oktoberteaterns mångkulturarbete. Inkluderande, är inte det att till en början även se barnen från Hovsjö som helsvenska? Den aktuella diskussionen kring språkets makt att kategorisera människor, vem som är svensk och inte och vem som har rätt att definiera det – det verkar inte ha nått Södertäljes institutionsteater.

Jag blir illa berörd. Men det kommer mer – När Ninne Olsson börjar referera till tidigare uppsatta pjäser på Oktober. Här är det inte längre frågan om oupplysta ordval utan rena fördomar. ”I likhet med många barn i Södertälje är muminfamiljen förvånad och främmande inför det här med julen, de har ingen aning om vad julen är för något och varför man måste skaffa en gran.”

Vänta nu. Vems referenser för vad julen gäller här? I Södertälje bor det väldigt många kristna från olika länder och givetvis firar inte alla dessa en traditionell svennebananjul med körsånger på svenska i bakgrunden – men de firar sin jul. Och tro mig, inte heller svenska barn med andra religioner har missat vad julen är.

Det är så mycket som skaver i beskrivningen av Oktoberteaterns mångkulturarbete

Ninne Olsson ser det som en god gärning att genom Oktoberteaterns barnteater lära barn om sin version av jul. Men teaterns beskrivning av julen framställs som normen och barnens referenser till vad julen är osynliggörs. Inkluderande?

Hon fortsätter sedan med andra påståenden som det finns stora frågetecken kring, exempelvis att de irakiska flyktingbarnen som besökte Oktoberteatern ”var livrädda för snön”. Som om det var något dom inte förstod vad det var. Samt pratar om sina skådespelare som i första hand invandrare som inte hade en aning om vad barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter var.

Snart tas beslut om Oktoberteaterns avtal i kultur- och fritidsnämnden. Det kommer med största sannolikhet inte innebära några större förändringar sedan tidigare år. Det har hittills inte påverkat Oktobers slutgiltiga avtal att man inte följt det tidigare avtalet, att teatern inte utvecklas, att jämställdhetsperspektivet varit katastrof, att personer som uttrycker intern kritik och vill ha förändring får sparken.

Det spelar heller ingen roll vad andra kulturorganisationer i staden gör, hur stor publik som nås eller antalet deltagare. Om dessa är relevanta även i nationella och internationella sammanhang för att det är nyskapande och spännande långt utanför Södertäljes gränser.

Det är en hopplös situation i Södertäljes kulturliv där tystnadskulturen är ett faktum

Kommunen kommer ändå fortsätta finansiera Oktober med det högsta bidraget av samtliga föreningar och institutioner inom kulturlivet i staden, utan upphandling av scenkonstuppdraget. I bästa fall lägger kommunen förslag på (ytterligare en) kulturutredning som försvinner när den blivit klar, eller till och med innan den påbörjats.

Inte heller nu, när Oktoberteatern i en programpunkt i ett nationellt kulturpolitiskt konvent levererar den ena fördomen efter den andra gentemot invandrargrupper samt använder ett språkbruk som tillhör en rasistisk diskurs kommer något att förändras. Oktoberteatern var här först och har mest långvariga relationer i och runt stadshuset. 

Man får tyvärr konstatera att Oktoberteaterns nya teaterchef Mia Ringblom Hjertner inte står för något annat än sin företrädare gällande teaterns mångkulturprofil, då hade väl den här typen av programpunkt inte skickats in till Folk och Kultur? För man får väl ändå utgå ifrån att det är hon som bestämmer?

Utanför Södertälje rasar kulturdebatten gällande den rasistiska diskursen vi befinner oss i. Men i Södertälje måste jag verkligen stålsätta mig för att våga skriva detta som i en nationell kontext inte skulle vara någon kontroversiell kritik mot en skattefinansierad institution överhuvudtaget. För den som kritiserar Oktoberteatern får problem. Aldrig svarar Oktober i en helt vanlig kulturdebatt som är normalt i andra svenska städer. Istället är förhållningssättet att det är teatern som är utsatt för drev och oförtjänt kritik och det görs försök (ofta lyckas det) att skrämma kritiker till tystnad genom ryggradslösa metoder.

Personligen har jag upplevt försök att tysta mig på olika sätt både från Oktobers styrelse, kommunhuset och personer i Kulturnätverket. Jag har sett andra som tyckt något råkat illa ut och personer i kulturlivet är rädda för att lyfta frågan. Det är en hopplös situation i Södertäljes kulturliv där tystnadskulturen är ett faktum.

Finns det någon som har nyckeln och kan låsa upp Castordörren och släppa ut Oktoberteatern i dagens Sverige? Det har redan hunnit bli 2021.

Grete Havnesköld

dramatiker och skådespelare

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel