Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bildspel: Marina mot sin största roll hittills

På fredag är det premiär för ”Mig äger ingen” på Stockholms stadsteater. LT följde huvudrollsinnehavaren Marina Nyström under de sista förberedelserna.

Annons

Marina Nyström möter upp i Gamla stan där hon bor medan hon arbetar i Stockholm. Iklädd ryggsäck, gympadojor och en praktisk overall är hon så långt från bilden av en diva som det går att komma. Med bara en vecka till premiär verkar hon nästan onaturligt lugn.

– Det är andra som drar upp en hysteri kring att jag ska göra en huvudroll på stora scenen. Jag siktar på att vara ett språkrör för Åsa Linderborg och vill landa i självkänsla och mod, säger Marina enkelt.

Morgonpromenaden till jobbet på Stadsteatern är viktig. Marinas ögon rör sig oavbrutet på spaning utefter vägen.

– Jag tar in människor i det jag gör. När jag möter en folkström tänker jag att det är Asea-strömmen i Västerås. På stan letar jag efter barn och tittar på hur de rör sig, kanske de har några tics som jag kan använda, säger hon.

Men det blir inte många stunder på stan. Efter drygt två månaders repetition är produktionen inne på upploppet och den absolut intensivaste perioden är nu, fram till premiären om en vecka. Dagarna börjar vid klockan 8.30 och slutar vid 22, med tre timmars uppehåll på eftermiddagen. På de lediga söndagarna försöker Marina göra så lite som möjligt.

– Jag tycker om att promenera, det är också mitt favoritsätt att rabbla text, berättar hon.

Och det har varit en del att nöta in. Föreställningen är två och en halv timme lång inklusive paus, och Marina står på scenen hela tiden i rollen som Åsa, hela vägen från barn till vuxen. Ensemblen består av ett gäng namnkunniga aktörer, bland annat Ralph Carlsson och Katarina Ewerlöf. På vandringen mot Marinas loge passerar vi idel kända namn.

– Första gången jag gick här var det spännande att läsa alla namn på skådisar som jag själv sett sedan jag var liten, ler Marina och låser upp sin dörr.

– Och här bor farsan, visar hon på logen intill.

Rollen som pappa Leif görs av Lennart Jähkel och även om Marina ogillar hysterin, så är detta tveklöst hennes hittills största roll i teaterkarriären. En chans som hon förvaltar genom noggranna förberedelser. Ett ”överlevnadskit” bestående av frukt, russin och nötter lastas in i logen och hon är noga med att äta frukost, även om den just i dag består av en köpemacka i handen.

Marina kommer gärna tidigt till teatern för att hinna värma upp röst och kropp ordentligt. Trots en kvardröjande nackspärr och en för dagen sur hals trampar hon i gång kroppen under utstötandet av märkliga ljud. Bakgrunden i fysisk teater från gymnasietiden präglar henne fortfarande. Förkärleken för det fysiska uttrycket är något Marina delar med regissören Michaela Granit, som hon tidigare jobbat med på Uppsala stadsteater. Däremot är Marina inte lika förtjust i tonvikten på teknik. Föreställningen innehåller mycket ljud, ljus och filmprojektioner och har redan utarbetats av en annan ensemble när Granit satte upp pjäsen i Oslo.

– Det är en hård teknisk korsett. Den största utmaningen är att få till tajmingen så att alla klipp stämmer. De har satts av en annan skådespelare och det är jättesvårt att anpassa sig efter någon annans inre processer, säger Marina.

Det är ett krävande och filmiskt sätt att arbeta. LT följer en teknisk genomgång där regissörens svordomar duggar tätt. På scenen kliver Marina stadigt igenom körschemat med ett till synes outtröttligt tålamod.

– Jag känner mig mentalt stabil och kan hålla stressen ifrån mig. Jag är glad att jag har erfarenheter av lekfullhetens teater, även om den nu lätt kan dränkas i detaljerad positionsregi. Historien är en god grundsten och ensemblen är mycket fin, förklarar hon sitt lugn.

Innan det är dags för genomdrag av pjäsen får Marina prova sin kostym och hela sminkningen för första gången. Med den röda peruken inträder en förvandling. Det är inte längre Marina Nyström som står framför oss. Tillsammans med den övriga ensemblen tar hon scenen i besittning med en självklar pondus, pendlande mellan den utomstående berättaren, den vuxna Åsa, och det sprattliga barnet som så gärna vill vara nära pappa att hon offrar osten för att han ska kunna köpa öl.

Marina är nöjd med att ha fått sin efterlängtade mask.

– Jag jobbar utifrån och in för att hitta karaktären. Nu kan jag börja jobba!