Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kristerssons farliga kakelpolitik

Annons

Ulf Kristersson förlorade onsdagens statsministeromröstning. Vem är förvånad? Jo, han själv verkar det som.

Anmäl text- och faktafel

Det har påpekats att det är historiskt att talmannens förslag till statsminister avslagits, och att en borgerlig statsministerkandidat inte fått stöd av övriga borgerliga partier. Visst, eftersom det är unikt att en statsministerkandidat lanserats, och ställt upp, utan att ha försäkrat sig om tillräckligt stöd i kammaren.

Det har aldrig funnits någon automatik i att borgerliga partier alltid stöder borgerliga statsministerkandidater. 1976, när den första borgerliga regeringen på 40 år skulle bildas, var Centern klart största parti och Thorbjörn Fälldin den självklara statsministerkandidaten. Då ställde Ulf Kristerssons företrädare Gösta Bohman, ultimatum att Fälldin skulle gå med på att ta i bruk kärnkraftverket Barsebäck II. Fälldin fick ge med sig, trots ett högt politiskt pris, och regeringen kunde bildas.

Men Kristersson struntar i sina allianskollegor. Centern och Liberalerna var kristallklart tydliga i att deras stöd till Kristersson var villkorat med att han skulle kunna leda en regering som inte var beroende av Sverigedemokraterna och att det förutsatte antingen att Alliansen blev större än de rödgröna, eller att man fick till stånd en blocköverskridande uppgörelse.

Kristersson valde att lansera just en sådan regering som han visste att C och L inte vill ha.

Motivet hade att göra med grundläggande värderingar och att SD skulle kräva en än mer inhuman flyktingpolitik, lägre ambition i fråga om miljö och klimat och en mer  negativ inställning till internationellt samarbete. Men Kristersson valde att lansera just en sådan regering som han visste att C och L inte vill ha. Kakelpolitik!

Kristersson försöker lösa problemet genom att helt enkelt förneka att hans regering skulle bli beroende av SD. Men alla vet att det är en matematisk omöjlighet eftersom Alliansen är mindre än de rödgröna och därför behöver SD:s aktiva stöd från den första budgeten och framåt. Kakelpolitik igen.

En person med erfarenhet av Ulf Kristersson som kommunalpolitiker i Strängnäs uttryckte det som att ”han kör sitt race”, utan att ta mycket hänsyn till verkligheten. Är han då särskilt lämplig att leda en koalitionsregering, i minoritet, med behov av ständiga uppgörelse? Är han över huvud taget lämplig som statsminister i ett litet land som Sverige?

Hur mycket kakelpolitik har vi råd till i känsliga EU-förhandlingar, andra handelsförhandlingar eller säkerhetspolitiska överväganden i spända situationer.

Pär Granstedt

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel