Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kerstin hjälpte flyktingar på Lesbos

– Det är samma bilder nu som på flyktingar under andra världskriget.Det säger Järnabon Kerstin Brüggemann som åkte till Grekland för att hjälpa traumatiserade barn.

Annons

Kerstin Brüggemann kom till Sverige från Tyskland för tio år sedan. Hon hade hört poesi och en pjäs på svenska och ville lära sig språket. Skolan låg i Ytterjärna så hon hamnade här.

– Jag hade ingen romantisk bild av Sverige som många tyskar har utan kom hit för utbildningen. Sedan vidareutbildade jag mig och blev kvar, säger hon.

Till vardags jobbar hon som eurytmilärare, vilket kan tyckas långt från att hjälpa krigstraumatiserade barn, men inte för Kerstin.

– Det är vetenskapligt bevisat att när hjärnan blir traumatiserad är första botemedlet rörelse, alltså samma sak som eurytmi. Apatiska barn sitter still och genom rörelser låser de upp hjärnan så att den kan bearbeta det som har hänt, säger hon.

I höstas var hon volontär på grekiska ön Lesbos och hjälpte till på två flyktingläger, ett för syrier och ett för andra flyktingar. Många som bodde där var ensamkommande mellan 10 och 20 år.

– Vårt fokus var att ta hand om barnen som är de mest utsatta. Genom bland annat teckning, måleri och rörelser kan de byta apati och gråtattacker till att bli trygga och känna hopp. Först därefter är de mottagliga för att lära sig något, exempelvis språk.

När Libanonkriget bröt ut 2006 startade en ideell organisation traumapedagogiken. Två år senare hörde Kerstin talas om den.

– Det pratas för lite om hur psyket påverkas och vilka biverkningar det kan bli av trauman, säger Kerstin och berättar hur organisationen hjälpt till vid katastrofer som i Fukushima, Haiti, Nepal, Filippinerna och Gaza.

Men det dröjde några år, till Kerstins barn var vuxna, innan hon ville ge sig iväg.

I höstas åkte hon till grekiska ön Lesbos dit många flyktingar smugglas med gummibåtar från Turkiet.

– Det var mycket material för att förbereda oss. På plats fick vi först undervisa grekiska lärare tre dagar i Aten, vilket var jättebra. Grekland drabbas mer än vi gör men staten har inga pengar. Vi fick ha vår undervisning i en park med stolar och bänkar.

Väl framme på ön möttes Kerstin av en stor hög med flytvästar och hon insåg att ”det här är på riktigt”. Kontrasten mellan att bo på ett hotell 200 meter från stranden och att hjälpa de båtflyktingar som kom var stor. Varje dag åkte de buss till ett läger en mil bort men fick stanna och hjälpa till.

– Båtarna var överfulla och de som styrde hade ingen erfarenhet. När de såg land slutade de att tänka, vilket är en del av traumatiseringen.

I kombination med blåst, höga vågor och stora stenar under ytan är det livsfarligt. Båtar välter, många kan inte simma och flytvästarna är odugliga, säger Kerstin.

Hon hörde att resan kan kosta 1 500–2 000 euro per person och varje flytväst 50 euro, vilket blir dyrt för en familj.

– Lesbos borgmästare har föreslagit en färjelinje, vilket skulle bli billigare, mindre farligt och smugglarnas verksamhet skulle minska men det görs inte. Flyktingmottagandet med tält, mat och vatten borde skötas av EU eller FN men sker främst av ideella organisationer.

Kerstin och de elva andra traumapedagogerna fick under två veckor på ön höra om många människoöden.

– Det är ingen som tycker att det är kul att fly, de skulle hellre vara ”hemma” men det finns inte längre. Jag fick se många foton som jag önskar att jag inte sett.

Det är framför allt de rika som kan fly medan de fattiga blir kvar, förklarar Kerstin.

– Allt de vill är att ha ett liv i trygghet men de blir utsatta ändå. De är väldigt stolta över sina yrken och vill arbeta, inte leva på välfärden, så samhället måste ge dem möjlighet till det.

Volontärerna hade möte i början och slutet av varje dag och det gick bra på plats men tillbaka i Järna kom intrycken ifatt Kerstin.

– Den intensiva bearbetningen tog två månader, från början kunde jag inte ens beskriva vad jag sett. För mig är det här inte kaos eller flykt utan migration, vilket har funnits lika länge som människan. Det finns mycket vi kan lära av varandra.

Hon vet att det är svårt att lära sig en ny kultur även om Tyskland är mer likt Sverige.

– Svenska uttrycket ”Det skulle vara bra om man ...” skiljer sig från tyska ”Du gör fel. Gör så här”. Midsommar förstår jag intellektuellt men har inte samma känsla för.

Gillar konst, musik och idrott

Namn: Kerstin Brüggemann.

Ålder: 47 år.

Gör: Eurytmilärare på Waldorfskola och utbildad

i traumapedagogik.

Bor: Järna.

Familj: Två barn, 24 och 21, samt katten Eliza.

Intressen: Läsa, surfa på nätet, träna - i huvudsak löpning ”Jag satsar på att springa halvmarathon”, samt konst och musik i allmänhet, både att titta och lyssna samt att utföra själv.

Aktuell: Jobbade som volontär två veckor på grekiska ön Lesbos med att hjälpa flyktingar, framför allt från Syrien.