Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kent stod först i kön när Viola Beach dödskraschade

Två baklyktor som försvann i mörkret och en dov duns. Det var allt Kent Uddén uppfattade när brittiska popbandet Viola Beach och deras manager dog och störtade 26 meter ner i kanalen med sin hyrbil natten mot den 13 februari.

Annons

Efter en kväll som vakt på båtklubben stod Kent först i kön i den vänstra av de två filerna på motorvägsbron i Södertälje, i väntan på att broöppningen skulle ta slut.

Till höger stod en långtradare. Till vänster, på vägrenen, körde hyrbilen förbi honom bara sekunderna tidigare. Först såg han ett ljus i backspegeln och med en marginal på några centimeter svischade bilen förbi.

– Det var väldigt otäckt och allt gick väldigt fort. Det var ett under att inget hände med oss som stod i kön. Senare sa jag till polisen att det måste gått i 60 till 70 kilometer i timmen, säger Kent.

Han ser hur första bommen forceras och skadas, men fortfarande hänger kvar. Han ser hur andra bommen passeras. Att det är en höjbro får Kent veta först dagen efter, så långt ser han inte i mörkret.

– Jag ville tro att de hann över och att det var det jag hörde. Men så går jag ur bilen och pratar med taxikillen som tror att bilen gick över kanten.

När de ventilerat tankarna, tittat efter märken och konstaterat att föraren i bilen bakom skulle ringa polisen satte de sig i värmen igen. Broöppningen fortsatte som vanligt.

– Det var jättekonstigt att trafiken släpptes på, man väntar sig att polisen ska hinna till platsen först. Samtidigt vågade jag inte stå kvar, det skulle vara farligt, säger Kent som fick svänga ut i högerfilen för att passera den trasiga bommen.

I efterhand har han pratat med både polisen och Statens haverikommission. Tankar på att han kunnat blockera för bilen eller på något sätt göra skillnad har snurrat i huvudet, men han inser att det helt enkelt inte fanns möjlighet till det. Kent ogillar frossande i en tragisk händelse men tycker att det är viktigt att människor får reda på vad som egentligen hände.

– En grej som fastnar är farhågan att de kanske levde när fartyget passerade. Nu var det nog inte så, men tänk om någon kunde överlevt om båten stoppats.

Han tycker att det är anmärkningsvärt att ingen kontrollfunktion fick någon varning när bommen bröts.

Första veckan följde han rapporteringarna i media för att försöka förstå hur allt kunde hända. I chocken på bron var första känslan vrede över förarens idioti. Nu känner han sorg över att fem unga människor dött.

– Det är ingenting man glömmer. Det var jäkligt otäckt. Jag kommer vara väldigt uppmärksam på broöppningssignaler i framtiden. Men livet går vidare.

Annons