Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärnkraften snart vid vägs ände

Att svensk basindustri behöver en stabil elförsörjning är begripligt. Men det måste inte betyda kärnkraft.

Annons

De historiskt låga elpriserna slår hårt mot alla producenter av el. Se på Söder-energis kraftvärmeverk här i Södertälje, där vd Karin Medin nyligen (LT, 27 mars) konstaterade att ”för närvarande tjänar vi inga pengar på att sälja el”. Eller titta på svensk vindenergi, där branschen förväntar sig kraftig inbromsning i utbyggnaden framöver.

Lönsamheten är dålig, helt enkelt.

Värst är det för kärnkraftsindustrin – som vid sidan av att det är svårt att tjäna pengar på den el man säljer också måste se till att ta sitt säkerhetsansvar.

Kärnkraft är potentiellt farlig, det har vi bittert erfarit i Harrisburg 1979, Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011. Efter olyckan i Japan för fem år sedan skärpte EU säkerhetskrven kring nya kylanläggningar vid reaktorerna. Det kommer att kosta.

När Alliansregeringen 2009 presenterade sin energiöverenskommelse satte utbyggnaden av grön energi verklig fart. Priset för att få övriga borgerliga partier att acceptera detta var att Centerpartiet gick med på att det skulle bli tillåtet att investera i ny

kärnkraft i Sverige – men bara som ersättning för gamla reaktorer.

Centerpartiets dåvarande ordförande Maud Olofsson fick utstå mycket kritik från kärnkraftsmotståndare i och utanför partiet för detta, men hon stod på sig när hon med stor övertygelse sa att hon inte trodde det skulle bli några nya reaktorer. Villkoren

för att få bygga nya kärnreaktorer – marknaden ska stå för hela finansieringen, inga statsbidrag får utgå – skulle inga investerare lockas av.

I dag vet vi att Maud Olofsson hade rätt. Så sent som i lördags skrev två tunga namn i kärnkrafts-industrin – Magnus Hall, koncernchef Vattenfall och Jonas Abrahamsson, koncernchef Eon Sverige – på Dagens Nyheters debattsida att ”Nya reaktorer i Sverige är en icke-fråga, överspelad av såväl teknologiutvecklingen som ekonomiska realiteter.”

Abrahamsson och Hall pläderade i stället främst för att den så kallade effektskatten måste sänkas om svensk kärnkraftsindustri ska överleva efter år 2020. Denna skatt höjdes i fjol till 14 770 kronor per megawatt och månad av den högsta tillåtna termiska effekten i en reaktor.

Det är klart att nivån på en fast kostnad, som inte påverkas av elpris eller hur mycket el som produceras kan behöva ses över. Det är viktigt att energikommissionen, där samtliga riksdagspartier är representerade tittar på om det är lönt att lindra plågorna.

En stabil och konkurrenskraftig elförsörjning är nyckeln för industrin. I dagsläget skulle vi inte klara oss utan elen från reaktorerna – cirka 40 procent av elproduktionen kommer därifrån. Men utförsbacken är tydlig, kärnkraftens andel av den svenska energimixen minskar.

Kärnkraftens grundläggande problem ligger inte i effektskatten. Den är olönsam ändå – inte minst på grund av säkerhetskraven – och den har svårt att klara den allt hårdare konkurrensen från andra energislag.

Kärnkraften i Sverige närmar sig sitt slut. Det är tydligt och bra, även om det inte måste ske i förtid.