Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Järnavolontären på Lesbos: "Jag är en annan nu"

Jag är en annan nu. Efter en veckas volontärarbete på Lesbos skriver Järnabon Yvonne Perkins om övertyngda båtar, utmattade mödrar och tårar.

Annons

När jag skriver det här är det en vecka sedan jag började jag packa för att åka till Lesbos. Det är en livstid sedan. Så mycket har hänt, så många starka känslor har passerat genom kroppen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle möta annat än att det förmodligen skulle vara svårt.

Jag är en annan nu. Jag har stått på stranden och spanat efter ljusen ute i det mörka vattnet, sett de övertyngda båtarna kränga mot stranden, burit barn som sträckts mot mig med tillitsfulla händer och stöttat utmattade mödrar på vägen mot UNHCR:s bussar. Det går inte att beskriva den ödmjukhet jag känner inför dessa människor som har det så svårt och som ler mot mig och kramar mina händer. De tackar mig, fast jag känner att det borde vara tvärtom.

En kvinna kysste mitt huvud, en smal pojke kramade mig hårt och lutade mjukt sitt huvud mot mitt när jag bar honom. Vi var så nära varandra. Känslan av samhörighet där i mörkret, en känsla som får mig att gråta vid tanken på vad de genomlevt och vad som väntar dem.

Det började med ett antiklimax. När jag på måndagen kom till Pikpa, det oberoende flyktinglägret där jag skulle arbeta som volontär, var vi fler volontärer än flyktingar. Politiska överenskommelser på flera nivåer, lokalt till internationellt,

i kombination med extremt hård blåst hade gjort att bara enstaka gummibåtar hade angjort stränderna. Ryktena surrade om att Lesbos skulle göras flyktingfritt, att Natos förestående ankomst skulle innebära att flyktvägen mellan Turkiet och Grekland skulle stängas.

Alla var villrådiga, i grupperna på Facebook diskuterade volontärer om det var dags att lämna ön och åka någon annanstans för att kunna göra nytta och organisationerna gick ut med att de inte kunde ta emot fler volontärer.

För att ha något meningsfullt att göra började vi på Pikpa att anlägga ett trädgårdsland under ledning av den tidigare boenden Fade Katamesh, en man som flytt från Syrien med sin familj och som nu fått asyl i Grekland och skapat sig en framtid med jobb och boende i Mytilene.

Han berättade att de kommit till Lesbos i maj och att allt då var kaos. Varken det stora flyktinglägret Moria dit alla nu måste för att registrera sig, övriga fristående läger eller den organisation mellan NGO:s och myndigheter som finns nu fanns då. De första två veckorna bodde han med sin fru och två små barn, två och fem år, i Mytilenes hamn. Där fanns bara en toalett för alla tusen som sov i tält och under bar himmel.

”Det spelade ingen roll, det enda som betydde något var att vi var säkra”, sa han och visade bilder på mobilen av sitt utbombade kök

i hemstaden Nabk. Att anlägga ett trädgårdsland på Pikpa är Fades sätt att betala tillbaka för den trygghet han fått där. Tanken var att ge flyktingar på plats något meningsfullt att göra.

När jag berättade att jag är journalist ville han lyfta fram två saker som riktigt viktiga för människor på flykt: Säkerhet och arbete.

”Jag känner läkare som bott på flyktingförläggningar i två års tid och inte har något annat att göra än att äta och Facebooka. En av dem sover alltid när jag ringer, han har glömt hur man gör när man arbetar. Därför väljer jag att stanna i Grekland. Alla tycker att jag är galen eftersom det är så fattigt här men jag har allt jag behöver. Säkerhet och ett arbete. Min äldsta son har börjat i skolan, min fru och jag lär oss grekiska och engelska. Vi har fått en ny start här”.

Att möta Fade och hans familj som kom på besök till Pikpa gav mig hopp. De hade klarat det mest fasansfulla, lämnat sitt hem fyra gånger i Syrien för att undkomma bomberna. De var alla vänliga och glada, barnen for runt i trädgården som vilka småttingar som helst. Det var också skönt att hugga i med riktigt arbete för att stilla oron.

Så slutade det blåsa och båtarna kom. Jag följde med en vän till det större lägret

i Moria där de behövde extra hjälp på kvällspasset för att flyktingarna vällde in.

Situationen beskrivs bäst som ett organiserat kaos. Alldeles för många familjer som behövde tak över huvudet över natten skulle inhysas

i tälten, mat och kläder skulle delas ut. Så många barn, så många slitna kvinnor. Den bestående känslan är ändå det fantastiska samarbetet mellan volontärer från världens alla hörn. Leenden och skratt lättar upp i de mest absurda situationer och vänlighet kan överbrygga alla språkförbistringar. Mot slutet av åttatimmarspasset var det ett par volontärer som skulle åka till stranden för att möta upp båtarna. Jag följde med trots att jag sagt att jag skulle hålla mig därifrån.

Livet blir sällan som man tänker och ibland är det bara att åka med. Jag är en annan nu. Jag har fått den mest värdefulla gåvan. Förtroendet att få bära barnet till någon som just överlevt fyra timmar på blåsigt hav i en gummibåt.

Så kan du hjälpa till

Yvonne Perkins, 49 år, kom på idén till musikfesten ”From Järna with love” som två år i rad har samlat ihop pengar till Läkare utan gränser.

– Jag har sett att många händer gör skillnad. Jag kan vara en av myrorna i myrstacken, sa Yvonne till LT inför sin resa till Grekland.

Yvonne arbetar för Pikpa som bland annat driver ett eget flyktingläger på ön Lesbos.

Yvonne bloggar från sin resa på

goraskillnad.blogspot.com