Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag har alltid trott att jag var dum i huvudet”

Med nödlösningar klarade sig Josefi Dahlberg genom grundskolan. Nu vet hon att slitet berodde på dyslexi.– Jag har alltid trott att jag var dum i huvudet.

Annons

Josefi Dahlbergs skolgång kantades av den röda markeringspennans lysande streck i prov och uppsatser. Först när hon var 19 år fick hon nycklarna till att lära sig läsa och skriva. Hon fick diagnosen dyslexi.

– Tårarna rann samtidigt som jag var jätteglad. Det var som en urladdning efter all oro för hur det skulle gå för mig i livet, säger Josefi Dahlberg.

Den här veckan är det europeiska dyslexiveckan och stadsbiblioteket i Södertälje satsar lite extra på allas rätt att läsa. Josefi Dahlberg är inbjuden för att berätta sin historia och inspirera.

– Jag vill berätta hur jag har kämpat så att fler vågar ta steget att berätta att man behöver hjälp, säger hon.

Det gäller vuxna som behöver mod att begära rätt verktyg på arbetsplatsen, föräldrar som måste orka stötta och barn som inte ska skämmas för att ta hjälp.

– I dag begränsar inte dyslexin mig men jag har fått jobba mycket med mig själv. Det handlar lika mycket om självkänsla som själva stavningen.

Innan Josefi Dahlberg fick diagnosen blev hon en mästare på kreativa lösningar för att slippa undan högläsning i skolan och annat hon tyckte var svårt.

– Jag var bra på att prata inför folk och att redovisa. Jag tog för mig av vissa saker för att jag skulle få göra mindre av annat, säger Josefi Dahlberg.

Hon minns också utanförskapet på fritiden. Böckerna tjejkompisarna läste, menyer på restaurangen och skyltar för att hitta har varit kämpiga för henne.

Även omgivningen märkte att Josefi Dahlberg inte klarade sig, men en ordentlig och glad tjej passade inte in i bilden som dyslektiker.

– Jag fick hjälp på lärarnas sätt, men att sitta i ett tyst rum var inte det jag behövde. Jag behövde knäcka koden för att kunna läsa och skriva.

När hon tog ett sabbatsår från vårdgymnasiet för att plugga på folkhögskola fick hon nog och krävde en ordentlig utredning.

– Det bästa vore om vi fick den hjälp vi behövde oavsett om man kommer fram till att man har dyslexi. Men nu är det inte så. För mig är det inte en stämpel utan en nyckel.

Med stöd från sina föräldrar sporrades hon av diagnosen att kämpa ännu hårdare. I tre och ett halvt år fick hon lära om att läsa och skriva med nya metoder.

– Det öppnade fantastiska kunskapmöjligheter. Jag ville bara plugga, plugga och plugga, säger Josefi Dahlberg.

I dag är hon högskoleutbildad och fick nyligen arbete som arbetsförmedlare.

– Ett arbete som kräver mycket läsa och skriva.

Dyslexiveckan. När Josefi Dahlberg fick diagnosen dyslexi var det en lättnad – hon var inte dum i huvudet. På torsdag finns hon på stadsbiblioteket och delar hon med sig av sina erfarenheter som dyslektiker.

Läste nyligen boken ”Yoga girl ”

Namn: Josefi Dahlberg.

Ålder: 39.

Bor: Utanför Västerås.

Familj: Maken Anders, Ellen, 5, och Melvin, 4 månader.

Gör: Författare till självbiografin ”När bitarna föll på plats” från 2007, föräldraledig arbetsförmedlare.

Intressen: Hälsa, som hon bloggar om, och löpning.

Senast lästa boken: ”Yoga girl”.

Aktuell: Besöker stadsbiblioteket i Södertälje torsdag den 8 oktober klockan 18.30 i samband med Dyslexiveckan.

Annons