Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnen är inte ansvariga för sina föräldrars illdåd

Annons
Debattören motsätter sig tanken att ställa barn mot barn. Foto: Vadim Ghirda/AP Photo

Ska vi tycka synd om IS-krigares kvinnor och barn, frågar sig fyra debattörer (LT, 14 april). Sedan radar de upp de fasansfulla dåd som begåtts i namn av islamisk extremism. Dessa mord och andra avskyvärda brott är väl kända i dag och måste lagföras i svenska och internationella domstolar.

Anmäl text- och faktafel

Men, barnen, oftast mycket unga och dessutom i många fall födda av svenska kvinnor utomlands, kan inte lastas för vad deras föräldrar har gjort. I debattartikeln finns inte ett uns av åtskillnad i synen på barnens och de vuxnas roll och situation.

Inget nämns om den rätt varje svenskt barn har med stöd av FN:s barnkonvention och av svensk lag i övrigt. Föräldrarnas avskyvärda dåd diskvalificerar inte barnen! Det hade varit klädsamt om detta hade nämnts åtminstone en gång i inlägget. I stället ställer man barn mot barn. Yazidiska barn, offer i kriget, ska få komma hit, inte svenska IS-krigares barn. Hur kan man som representanter för sina organisationer bortse från vissa barn på bekostnad av andra? Det synsättet är alltför bekant i perspektiv av exempelvis Nazityskland och det andra världskriget.

En förklaring behövs, ett förtydligande. Vad tycker ni? Är vissa barn mer värda än andra barn? Borde FN:s barnkonvention, som blir svensk lag 2020, ändras i den delen? Och kommer era organisationer att i debatten aktivt motverka att IS-krigares barn får komma till Sverige, där de som inte fötts utomlands faktiskt tidigare bott.

Min uppfattning är: Ställ IS-terroristerna, inklusive deras kvinnor, inför rätta och döm dem enligt svensk och internationell lagstiftning. Vidta nödvändiga åtgärder för att barnen inte ska behöva drabbas. I vissa fall, där så bedöms nödvändigt, ska de kunna tvångsvårdas via LVU.

Barnets bästa måste gälla i varje enskilt fall.

En huvudregel i den bedömningen är dock att barn oftast behöver sina föräldrar. Den principen måste vara ledstjärna även nu, liksom i andra fall då barn bevittnat våld mellan sina föräldrar i familjen, till och med mord. Barnets bästa måste gälla i varje enskilt fall. Skulle det leda till att barnen skiljs från sina föräldrar accepterar jag det men det måste visas och kunna prövas i domstol.

Att tycka synd om barn, oavsett etnicitet, är ingen dålig känsla om det är befogat. Min uppfattning är att det i detta fall är befogat.

Staffan Olsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons