Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Coronakris för individer och samhälle

Coronapandemin är förskräcklig på individnivå med många drabbade. Men i samhällets infrastruktur har stora brister grymts avslöjats!

Sjukvården har följt mantrat ”planera för det värsta – men hoppas på det bästa”. Men vårt strukturbygge visar att det politiska systemet under flera sekel haft mantrat ”planera för det bästa – och hoppas att det värsta inte inträffar”. Några exempel:

• Beredskapslager finns inte - politiker säger att man inte förstått vilka beslut man tagit efter tjänstemännens förslag.

• Äldreboenden/-vård har blivit fattigstugor på för många ställen.

• Vi har brist/nedprioriterat sjukvård och personal.

• Många har uppdraget att stödja diverse aktiviteter men inte att besluta om dessa. Därmed blir ansvaret mycket otydligt för genomförande.

Krisledning innebär att det är tydligt vem som gör vad – ett mandat med ansvar och kompetens.

Vi har en decentraliserad beslutsstruktur sedan Axel Oxenstiernas tid, vilket har många fördelar, men inte i kris. Då det infördes fanns en kung som hade tydligt mandat att styra och modellen skulle hindra att tjänstemän (ministrar) skulle hota kungens makt. Så såg maktdelningsmodellen ut. Nu har vi ingen kung med makt – modellen skulle behöva en tydlig ledare i krissituationer för att fungera. Men det finns inte, tsunamikatastrofens lärdomar pekar på detta. Varken riksdag eller regeringar har tagit några sådana beslut.

Tydligaste exemplet på oredan är provtagningsstrategin och dess (icke) genomförande.

Det tycks inte självklart att Sverige valt rätt strategi via Folkhälsomyndigheten (FHM) enligt utfallet så här långt. Jag kan inget om pandemier men när man hör hur FHM:s resonerar kring elitidrott (fotboll) som får supportrar att gå på sportbarer (som har eget tydligt eget regelverk) är det ett intellektuellt haveri. Då är det lätt att bli tveksam till övriga expertbeslut.

Så det politiska systemet (och partierna) har en enorm utmaning – det kanske är det största offret av pandemin. Då politiker ogärna tar ansvar – det är alltid någon annans fel. Därför är behovet av respiratorvård för systemet är akut.

Men vi, folket, har nöjt oss med dessa oändliga förklaringar och löften under många år på olika områden.

Vi behöver tänka till om framtiden. Vi kan inte fortsätta att planera för det bästa och hoppas på att det värsta inte sker – så snäll är inte vår värld.

Kenneth Jansson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare