Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idrotten måste vara en fristad

Förra idrottsstjärnan Patrik Sjöberg väckte stor och berättigad uppmärksamhet, när han i våras gick ut och berättade om de sexövergrepp som han varit med om som ung friidrottare. Patrik Sjöbergs historia var tyvärr inte unik.

Annons

Fler bekännelser om allvarliga övergrepp inom idrottsrörelsen kom fram efter att Sjöberg släppt ut anden ur flaskan.

I en debattartikel i Dagens Nyheter går han nu vidare genom att tillsammans med Lars Arrhenius, barn- och elevombud vid Skolinspektionen och ordförande i Ecpat

i Sverige kräva att det införs idrottsombud som kan föra barnens talan.

Förebilden hittar de i skolvärlden, där barn och ungdomar kan vända sig till Barn- och elevombudet, BEO, och få hjälp, när de blivit kränkta. Med stöd av skollagen kan BEO ge barnen upprättelse.

Det kan tyckas vara en sympatisk idé Sjöberg och Arrhenius för fram. Men i sak går det inte riktigt att jämföra kränkningar inom skolvärlden med sexövergrepp.

Sexövergrepp mot barn är brottsliga var de än förekommer. Det går aldrig att komma ifrån.

Däremot är det viktigt att idrottsrörelsen tar frågan på allra största allvar. Här kommer Sjöberg och Arrhenius med konkreta förslag, som kan vara väl värda att lyssna till.

För det verkligt viktiga är att det som hänt inte får hända igen.

Om inte idrottsrörelsen mäktar med att skapa trovärdighet för sin verksamhet, då först är det nödvändigt för staten att gripa in genom ytterligare lagstiftning. Här finns även problemet med läktarvåld, där lösningen kan ligga nära att bli lagstiftning.

Men lagstiftningsvägen för att lösa de problem Idrottssverige onekligen har ligger inte närmast.

Idrottsrörelsen är en folkrörelse som bär med sig folkrörelsernas värderingar. Den bör därför behålla sin frihet och sitt oberoende i det allra längsta.

Dock är det nödvändigt att idrottsrörelsen visar handlingskraft och inte tror att problemen kommer av sig, bara budbärarna tystnar.

Idrotten för så mycket positivt med sig, i form av fostran, folkhälsa och ledarskap, att det vore djupt tragiskt om inte alla barn- och ungdomar skulle få del av detta. Idrotten är i sin bästa bemärkelse en verklig folkrörelse. Behovet av just rörelse har väl knappast varit större än i dag, när datorn för många unga upptar den tid som förr användes till lek och idrott. Inte minst för folkhälsans skull är det alltså viktigt att så många som möjligt idrottar och tycker det är roligt, och inte oroligt.

En livaktig idrottsrörelse behöver goda ledare för att överleva. Det vore därför sorgligt om lovande ledare efter vårens övergreppsdebatt varken vill eller vågar ta på sig uppdrag som tränare och idrottsledare.

Här har idrottsrörelsen än en gång ett ansvar att stötta med utbildning av ledare och information om vad man kan kräva av en ledare som förälder och utövare.

Kanske måste hela idrottsrörelsen, för att återupprätta sin heder, gå igenom en utbildningsoffensiv för att visa att man har kunskap om vad som är okej och vad som definitivt inte är det.

Det vore därför bra för alla parter med en certifiering av ledarskapet, för att vara övertydlig om vad det är som gäller.

Idrotten måste nämligen få vara en fristad, där föräldrar kan lämna sina barn och ungdomar i trygg förvissning om att idrottsrörelsen verkligen vill barnens bästa.

Annons