Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helt onödigt med lag om civilkurage

Mördare, våldtäktsmän, narkotikalangare, inbrottstjuvar eller ekonomiska brottslingar ska riskera hårda straff.
Men är den som är rädd eller handlingsförlamad en brottsling?

Annons

Kristdemokraterna har det inte lätt. Partiet sladdar i opinionen och söker efter en politik som kan attrahera en bredare väljarbas.

Det, inte helt begripliga, talet om verklighetens folk misslyckades. Och deras enträgna försök att fortsätta särbehandla homosexuella blev förra mandatperioden effektivt krossat av riksdagens övriga partier som ansåg att alla människor har rätt att få ingå äktenskap – oavsett vem man älskar.

Lägg därtill att vårdnadsbidraget, KD:s bidrag till den svenska kärnfamiljen, har visat sig attrahera mycket få föräldrar.

Partiets uttalade kristna bakgrund spelar in i synen på KD som ett förbudsparti. Och just en sådan moralfråga hoppas nu landets kristdemokrater kunna lagstifta om – civilkurage.

I korta drag tycker partiet att det ska vara straffbart att inte ingripa för att hjälpa någon i en livshotande situation, och vill gärna se en civilkuragelag.

Att med fara för liv och lem rädda en annan människas liv är hedervärt. Kanske det allra mest hedervärda som finns. Denna moraliska uppfattning är universell – den finns i alla religioner och i alla länder.

Och de allra flesta som ser en medmänniska i nöd reagerar instinktivt med att försöka komma till hjälp. Man styrs av ett slags nedärvd moralisk kompass – och känner en skyldighet att komma till undsättning.

Andra vill hjälpa till men vågar inte – eller kan inte. Kanske blir man helt enkelt paralyserad i stunden. Det finns situationer där det rationella tänkandet blir blockerat, situationer där man inte ens klarar av att agera spontant.

Och så finns det ett fåtal som inte skulle lyfta ett finger för en annan människa. Någonsin.

Så är det och så kommer det att vara – oavsett om vi har en civilkuragelag eller ej.

Alliansregeringen har, för att blidka Kristdemokraterna, låtit utredaren Olle Abrahamsson, justitiedepartementets rättschef, belysa frågan.

Han konstaterar att det är fullt möjligt att straffa den som inte hjälper någon i uppenbar livsfara med böter eller till och med fängelse i högst två år – men han rekommenderar inte detta.

Tvärtom. Olle Abrahamsson avråder från en civilkuragelag.

Bland annat har han i Handlingspliktsutredningen tittat på vad som hänt i de länder som har en liknande lagstiftning och funnit att effekten av lagen är knappt mätbar.

Han pekar också på en annan viktig aspekt – risken att den som bevittnat ett övergrepp, en olycka eller en nödsituation utan att ha ingripit, sedan inte kommer att våga vittna av rädsla för att själv bli åtalad och straffad. Det vore en helt orimlig konsekvens.

Justitieminister Beatrice Ask (M) som tog emot Olle Abrahamssons utredning i går säger sig vilja avvakta den kommande remissrundan innan hon tar ställning till om behovet av en lag om civilkurage.

Ask är mer än lovligt artig.

Civilkuragelagen tillför ingenting – den är helt onödig.

Annons