Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hälsans ojämlika fördelning

Under många år har Sverige varit det land som har haft en mycket god folkhälsa, med en relativt jämlik hälsa bland svenska befolkningen.

Men under de senaste åren har de sociala klyftorna ökat.

Jag skrev en debattartikel i LT för ett tag sedan, ”Är det de här man har att förvänta sig på äldre dagar”, där jag berättade om en gammal och sjuk person, som varit en god skattebetalare och varit med och byggt vårt samhälle i dåliga och bra tider.

Kommunen verkar inte ta sitt ansvar utan personen skall klara sig själv, med vissa besök av hemtjänsten. Det verkar inte finnas någon empati för en äldre och orkeslös gammal person.

Vid ett tillfälle när jag var och besökte denna person kom det en från hemtjänsten, satte sig på en pall och höll på med sin telefon, sa inte ett ljud. Efter en kort stund reste personen sig och gick därifrån. Någon biståndssamordnare har inte dykt upp. Ska detta kallas omsorg av de äldre på gamla dagar i Södertälje kommun?

En person som hjälper en gammal med räkningar har berättat följande för mig. Fick se personens medicinlista. Den upptar 15 olika preparat som har skrivits ut av nio olika läkare under tiden 2012–2018.

Det är givetvis olyckligt att man som gammal och sjuk inte kan få ha en och samma läkare eller i alla fall inte nio. Vem eller vilken läkare har kontroll på hur dessa 15 preparat interagerar? Vem är ansvarig?

Det går att läsa följande i en artikel ”Politikerna är sjukvårdens stora problem” i Svenska Dagbladet den 22 april som Leif Östling och Björn Rosengren är författare till: ”Vårdkrisen löser man inte med mer resurser det handlar om att ta nya radikala grepp. Det första bör vara att plocka bort alla politiker och byråkrater som styr vården i dag”.

Man måste ställa sig frågan om de som bestämmer över nedläggningar, inte tror att de själva ska bli sjuka eller gamla.

På Södertälje sjukhus lade man ner öron, näsa och halsavdelningen för ett antal år sedan, som hade många patienter och som var en uppskattad mottagning. Det senaste var Södertälje hjärt- och kärlcentrum som med dunder och brak försvann från Södertälje som nästan har 100 000 invånare och dess omnejd, fast de hade många patienter och en omtyckt personal. Allt detta var ett politiskt fattat beslut.

Man måste ställa sig frågan om de som bestämmer över nedläggningar, inte tror att de själva ska bli sjuka eller gamla.

Det har sagts att av alla olika typer av ojämlikhet, så är hälsans ojämlikhet den som minst kan accepteras därför att hälsa är nyckeln till så mycket annat som bestämmer livskvalitet. Därför måste strävan vara utifrån ett solidaritets- och rättighetsperspektiv erbjuda alla individer samma möjlighet.

Det verkar som regeringen blundar för hälsoklyftorna. För i regeringsförklaringen 2014 lovade statsminister Stefan Löfven att ”de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas på en generation”.

Nu är det 2018 om någon skulle ha missat det och det har inte hänt något från regeringen. Man behöver i grunden strukturera om den offentliga vården, både vad det gäller kommunal och landstingsvård. Om det är patienternas bästa man tänker på. Som jag ser det är det politikernas bristfälliga förmåga att leda och styra som är problemet.

Bengt Zetterberg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel