Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Grammischans för stans jazzelit

Då – tre barn i Södertälje kulturskola. Nu – två nomineringar till Grammis i kategorin Årets jazz. Men när Peter Asplund, Per ”Texas” Johansson och Johan Löfcrantz Ramsay möts lägger de jazzen åt sidan och en skön jargong uppstår.

Annons

Inför Grammisgalan har LT sammanfört stans nominerade på Trombon.

– Sist vi spelade ihop här var det med Esbjörns Svensson trio, minns Peter och de funderar på när det kan ha varit. Pianot som de använde står i alla fall kvar.

– Vi har spelat ihop sedan tonåren. När vi var med i storbandet var vi 12–13 år, berättar Peter.

– Vi var med i jazzensemblen när vi var kanske 12 år, på Kulturskolan. Sedan kom vi samman på Södra latin, fortsätter Johan.

– Ja, och nu bor vi i kollektiv, fyller Per i varpå alla kommer av sig och

garvar.

Att de här tre musikerna känner varandra väl går inte att ta miste på. De fyller

i varandras meningar och hjälps åt att minnas vem som sagt och gjort vad, var och när.

– Södertälje kommunala musikskola har fostrat oss, konstaterar Peter.

Johans pappa, Vigo Löfcrantz var rektor på musikskolan. Den var inriktad på både klassiskt och jazz.

– Det fanns mycket tid för oss och vi fick alltid vara med i större sammanhang, berättar Per och förklarar att undervisningen var enskild, i ensemble och även i grupper. Musiklivet var rikt. Det fanns till och med en egen blåsorkester i Enhörna, minns Per.

– Våra lärare var seriösa och lade ner mycket tid. De mötte vårt intresse och man lyssnade på plattor och låtar ihop med dem, berättar Peter.

Första bandet Johan, Per och Peter var med i hette Super six och där spelade de ihop i mitten av 80-talet. När det var dags för gymnasiet sökte sig alla tre till Södra latin där det var riksintag på musiklinjen.

– Där måste jag lyfta fram läraren Gunnar Andersson som vi har haft alla tre. Han fick mig att förstå allvaret i musiken, han lärde mig många viktiga saker om musik vid rätt tidpunkt i livet, säger Johan och får medhåll av Per och Peter.

Efter gymnasiet sökte sig alla tre till musikhögskolan. Peter utbildade sig till brass- och jazzpedagog medan Johan och Per gick musikerutbildningen.

Peter och Johan har alltid jobbat med musik men Per har tagit en 16 år lång paus och jobbat som narkossjuksköterska i Huddinge.

– Det är en fantastisk story. Berätta! Du var ju en gigant inom jazzvärlden, säger Peter till Per.

– Det var ett experiment, men jag drev det väldigt långt. Det var bra att jag gjorde det. Lusten till musiken kom smygande tillbaka.

– Spelade du litegrann? undrar Johan.

– Ja, ganska mycket.

Nu satsar Per på musiken igen men utbildningen har han kvar.

– Det är en suverän backup, tycker Johan.

– Jag kan inget annat än musiken. Jag är inte praktisk och inte bra på matte, slår Peter fast och berättar att Johan har byggt ett hus.

– Det har dragit ut på tiden, de retar mig, säger Johan med ett skratt.

– Jag hade ett behov av att göra något konkret, hands on. Vårt yrke är så abstrakt, säger Johan.

– Man kan öva en hel dag för att bli bättre men det är så grumligt. Jag blev sur när frun köpte diskmaskin, säger Peter som gillar att diska och skotta snö – det syns att det blir klart.

Peter och Johan förklarar att de har olika roller.

– Jag är inte artist, utan frilansmusiker, säger Johan.

– Jag är en jazzmusikersom har tagit steget till jazzartist och ...

– ... gycklare, fyller Per i varpå alla skrattar och retas med Peter om att han har pinglor i skorna och det alldeles säkert kommer stå i tidningen att han är en jazzgycklare.

Åter till ordningen. Per har lyft fram klarinetten på sin nya skiva.

– Klarinett är ett instrument i marginalen, berättar Per.

– Din senaste skiva är ett viktigt inlägg i ..., Peter letar efter orden.

– ... klarinettdebatten? fyller Per i varpå alla bryter ihop igen och Johan inflikar:

– ... på ledarsidorna.

Vem som vinner på onsdag när Grammisgalan hålls på Cirkus i Stockholm återstår att se. Peters skiva, där Johan medverkar på trummor, och Pers skiva är två av de fem nominerade bidragen i kategorin Årets jazz.

– Vem som vinner är svårt att säga. Det är som att förutspå vädret, säger Per.

– Vi bytte plattor inför intervjun, berättar Peter.

– Jag har levt med Pers platta. Det är spännande och kul att höra influenserna men det personliga soundet är jazzens kärna. Jag blev nästan rörd. Jag känner igen både Per och Johan på sättet hur de spelar likaväl som jag känner igen deras röster, säger Peter.

– Peter har gjort en fantastisk platta. Det som Peter beskriver är otroligt välbekant. Det är lite Madeleinekaka över det hela. När jag lyssnar på hans platta väcks minnen om barndomen, instämmer Per.

– Vi ligger i skiktet som märks och har lyckats göra det hela tiden. Det är lite märkvärdigt och ganska fantastiskt. Det finns andra som jobbat lika mycket men som inte kommer i närheten, säger Peter.

– Det finns massa fantastisk musik som inte blir aktuell för en grammis. Grammis är inte bara ett musikpris utan också ett mått på igenkänning och kommersiell gångbarhet, konstaterar Per.

Grammis delas ut 24 februari

Peter Asplund växte upp i Nykvarn och bor på Södermalm i Stockholm med fru och barn.

Per ”Texas” Johansson kommer från Enhörna och bor nu med fru och barn i Stjärnhov.

Johan Löfcrantz Ramsay är från Södertälje och bor med sin sambo i Nykvarn.

Alla tre föddes 1969.

Peter Asplunds skiva ”Aspiration: Home Safe … And Sound”, där Johan

medverkar på trummor, och Per ”Texas” skiva ”De långa rulltrapporna

i Flemingsberg” är nominerade i kategorin Årets jazz.

Per vann en grammis 1998 men för Peter är det tredje gången han är nominerad. Per har redan vunnit Manifestpriset i år. Det är ett alternativt pris för oberoende skivbolag.

De konkurrerar även om priset Gyllene skivan som Orkesterjournalen delar ut.

– En skiva är en sorts avslut, berättar Per ”Texas” Johansson.

– En skiva är en milstolpe. Man jobbar från och med skivan. Det är ett avstamp som behövs ibland, säger Peter Asplund.