Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästtyckare: Skönhet ger hjärtklappning – fulhet gör det icke

LT:s gästtyckare Anders Bäcklander om arkitekturens trista återvändsgränd.

Annons

När den franske författaren Stendhal besökte kyrkan Santa Croce i Florens och såg Volterras fresker drabbades han av svindel, hallucinationer och hjärtklappning: ”jag var själsligt utmattad, när jag gick var jag rädd att falla omkull.”

Anmäl text- och faktafel

Så häftiga reaktioner får man aldrig av fulhet. De utmärks mer av en lågintensiv leda, en destruktiv tristess, handlingsförlamning och utarmat livsmod. Det finns ingen idékraft i det låga och trista. Ingen tanke som snuddar vid en vision om livet, som ger hopp och lyfter oss.

Fint eller fult-debatten rasar vidare genom Arkitekturupprorets provokativa, ofta roliga, ibland svinaktiga, utspel mot en pressad arkitektkår som upphetsat försvarar sig. Det går väl sådär. Man skyller på ekonomin, hänsynslösa byggare och klåfingriga planerare. Som alltid.

Man försöker också avväpna kritikerna genom att infoga dem på ont–gott-skalan, tillsammans med klimatförnekare, invandringskritiker, kärnkraftskramare och antiglobalister med flera. Det är en trist återvändsgränd i samtalet som numera dyker upp i nästan alla debatter, oavsett ämne.

Men de är förmodligen en del av samma, väldigt splittrade, grupp som bildar Gula västarna i Frankrike, Brexitörerna i England och Trumpanhängarna i USA. ”Folket” mot överheten. En oroande spricka som växer i många av Europas länder och som skapats av en elit som främst ser till sina egna intressen. Och arkitekterna tillhör, om inte den ekonomiska så den kulturella, eliten. Det är också den mest snedrekryterade akademiska gruppen.

Modernismen är inte en stil, det är en ung revolution i människans utveckling.

Ett skäl till polariseringen är naturligtvis att Arkitekturupproret, som alternativ till ”modernismen” framhåller ”gammal” stil och hyllar de mer eller mindre lyckade exemplen på det som finns. Som om modernismen nått vägs ände. Men modernismen är inte en stil, det är en ung revolution i människans utveckling. Tekniskt, vetenskapligt och demokratiskt. Arkitektoniskt behöver den ett nytt uttryck som stämmer bättre med människans behov.

Under tiden som diskussionen fokuserar på en intressant rännil av projekt – ambitiösa, somliga strålande andra magnifikt misslyckade – passerar floden av slappa och mediokra byggnationer under radarn.

Nya ”utanförskapsområden” upprepar samma misstag som tidigare. Färdigbyggda, segregerade, funktionsseparerade enklaver, enformiga detaljplaner och likformiga hus. Byggda i samarbete mellan dominerande entreprenörer och svaga kommuner. Sämre än tidigare och nu utan samhällets engagemang och planeringsförutseende.

Där kommer människor att bli sjuka, men inte av skönhet.

Anders Bäcklander

gästtyckare i LT, anställd på Södertälje kommun 2008–2014 bland annat som stadsarkitekt

Annons