Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästtyckare: Rädsla urholkar själen och är motsatsen till hopp

LT:s gästtyckare Anders Bäcklander rider spärr mot domedagsprofetior och hopplöshet.

Annons

Jordens 4,5 miljarder år långa historia är en berättelse om ständig förändring. Förändring av temperatur, av jordskorpa och av atmosfär. Apokalyptiska perioder med ofattbar turbulens har växlat med lugnare tider.

Anmäl text- och faktafel

Sedan det första skälvande livet uppstod har det varit nära utplåning ett otal gånger. Skapelse och undergång har varit ständiga följeslagare och kombattanter på den långa resan.

Livet har accelererat i komplexitet för att slutligen frambringa människan en minut före midnatt och universum kunde för första gången medvetet reflektera över sig självt i skräck och förundran. Här är vi.

Planeten är fortfarande aktiv. 1,5 miljoner jordbävningar per år, varav styrkan Richter 5 var sjätte timma, 500 vulkaner ger ett utbrott varannan vecka, en tsunami var tredje månad, 1 500 elektriska stormar varje stund.

Undergångsskildringar har länge varit en genre i stark medvind. Zombies, naturkatastrofer, krig och framför allt nu: klimatet.

De hårdast slående debattörerna ger oss inget hopp om överlevnad. Hopp är meningslöst eller rent av omoraliskt och förljuget. Det skymmer bara ”sanningen” och förlänger lidandet.

Vi måste inrikta oss på omvårdnad i mänsklighetens slutskede, hur vi ska avsluta vår existens på ett värdigt sätt. Hur upprätthålla morallagar in i det sista och undvika anarki. Ett stoisk och värdigt accepterande av ett bittert öde.

Undergångsdebatten skapar ångest och panik som i fantasier och konstnärliga representationer slår över i en pervers och destruktiv njutning av Harmagedon. Det skapar defaitism och handlingsförlamning och är farligt och kontraproduktivt.

Hopplöshet är en orsak till och ett symptom på depression. Det kan leda till självmord, i mänsklighetens fall självutplåning.

Över porten till Dantes Inferno står: ”Ni som här inträder, låt hoppet fara”. I den levande världen säger vi ”inget liv utan hopp”, det vill säga utan hopp är man död, redan i helvetet.

Uppgivenhet klär oss inte, det är inte för oss.

När alla katastrofer hade sluppit ur Pandoras ask var hoppet det enda som återstod. Reserverat åt människan som fundament till en ny början.

Hopp bygger på en föreställning om en möjlig framtid och inspirerar till handling. Skönheten hos målet ger modet att agera. Handling utan hopp eller vision blir mest tomma gester.

Uppgivenhet klär oss inte, det är inte för oss. Vi är gjorda av betydligt starkare virke.

Vi har inte kommit från dypölar, svavelsjöar, vulkanutbrott, förgyllda med atomer från tusentals stjärnor, för att gå under utan kamp.

Livet ger aldrig upp, det hittar sin väg.

Anders Bäcklander

gästtyckare i LT, anställd på Södertälje kommun 2008–2014 bland annat som stadsarkitekt

Annons