Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästtyckare: Klimatet tål inte tandlösa politiker

LT:s gästtyckare Pär Granstedt om det utmanande klimatläget.

Annons

För ett par veckor sedan deklarerade Europaparlamentet ”klimatnödläge”. Dessförinnan hade flera andra parlament, däribland det brittiska gjort detsamma. Detta står i stark kontrast mot den tandlösa slutdeklaration som till sist producerades av det just avslutade klimattoppmötet COP25 i Madrid.

FN:s senaste klimatrapport som låg till grund för COP25 är full av larmsignaler. Klimatutsläppen fortsätter att öka, i stället för att minskas, som utlovades i Parisavtalet. Koldioxidhalten i atmosfären uppnår varje år nya rekordnivåer. Utvecklingen går nu mot tre graders temperaturökning i stället för 1,5-2 grader som målet är.

Ett oroväckande fenomen är att klimatförändringarna är på väg att bli självgenererande. I och med att polarisar och glaciärer krymper ihop och försvinner blir jordytan mörkare och reflekterar mindre solvärme tillbaka ut i rymden. Smältande permafrost, framför allt i norra Sibirien och Kanada frigör metangas som är en oerhört stark klimatgas.

Medvetandet om att mänskligheten står inför en existentiell utmaning ökar lavinartad. Fenomenet Greta Thunberg har utlöst vår tids ungdomsrevolt. Problemet ligger synbarligen hos politikerna som inte riktigt vågar vidta de åtgärder som krävs.

Dyrare och knappare energi kommer att kräva en anpassning av produktion, konsumtion och livsstil som blir påfrestande.

För det är en dramatisk omställning som krävs. Fossila bränslen står för cirka 80 procent av vår energiförsörjning. Den skenbart obegränsade tillgången till billig energi är en avgörande förutsättning för det extrema konsumtionssamhälle som det senaste halvseklet utvecklats i den rika delen av världen – och som resten av världen vill bli delaktiga i.

Dyrare och knappare energi kommer att kräva en anpassning av produktion, konsumtion och livsstil som blir påfrestande. Frågan är hur bördorna ska fördelas. Hur mycket är de som redan lever i överflödssamhället beredda att avstå. Och hur mycket ska drabba dem som just är på väg att ta sig ur, eller bara lindra, fattigdomen.

Detta är en global fördelningsfråga som i hög grad splittrat COP25. Men de växande socioekonomiska klyftorna som präglat utvecklingen i de flesta länder, inklusive Sverige, skapar liknande problem också nationellt. Detta illustrerades av de gula västarnas demonstrationer i Frankrike, och andra liknande protester. Dessutom har man att hantera mäktiga ekonomiska intressen, som de stora oljebolagen.

Det var positivt att EU på sitt toppmöte nyligen beslutade att stå fast vid mål att nå netto noll-utsläpp till 2050. Mer behövs visserligen och kollandet Polen står ännu utanför. Trots allt ger detta EU en ledarställning i klimatarbetet.

Hoppet ligger ändå i det allt starkare folkliga kraven på kraftåtgärder för att hejda klimatkatastroferna. Och de kommer inte att falna. Nya klimatkatastrofer kommer att elda på människornas vrede mot handlingsförlamade politiker och framtvinga allt kraftfullare åtgärder. Det tragiska är all skada och allt mänskligt lidande som kommer att bli priset.

Pär Granstedt

utrikeskrönikör