Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästtyckare: Kan EU hjälpa oss ur corona-baksmällan?

LT:s gästtyckare Pär Granstedt om de pågående förhandlingarna om EU-budgeten.

Det blev underbetyg för EU:s sätt att inledningsvis hantera coronakrisen. Det fanns ingen gemensam strategi. Enskilda länder lade beslag på nödvändig skyddsutrustning framför näsan på andra. Inte ens resebestämmelser var koordinerade. Och det satt hårt åt att få fram extra stöd till de värst drabbade länderna. För några länder i Sydeuropa var det mer fruktbart att vända sig till Kina än till EU.

Nu skall vi kanske inte vara så chockerade av denna kaotiska situation. Alla var ju oförberedda på att en sådan här pandemi skulle komma, och okunniga om vad det egentligen innebär. Det är nog en god gissning att det nu kommer att läggas ned mycket arbete för en bättre samordning till nästa gång. Men innan dess står EU inför en annan utmaning. Den att hantera coronakrisens baksmälla. För det är uppenbart att pandemins ekonomiska konsekvenser är lika förödande som de hälsomässiga. Och att det behövs gemensamma och solidariska insatser för att det skall bli hanterbart. Några av de hårdast drabbade länderna hör också till de ekonomiskt svagare, och skulle en eller ett par länder drabbas av ekonomisk kollaps så skulle det slå mot hela unionen.

Men det är inte en slump att det land som får bära den tyngsta bördan i det här stödprogrammet, Tyskland, efter en del allvarliga överväganden kommit fram till att det behövs generösa bidrag i det här fallet.

Medvetandet om detta är stort inom EU, och Europeiska kommissionen kom strax före sommaren med ett stimulanspaket av historiska mått, nästan 8 000 miljarder svenska kronor. 2 500 miljarder av detta skulle ges som lån på förmånliga villkor, och resten som bidrag. Finansieringen skall ske genom upplåning på kapitalmarknaden, där man räknar med mycket gynnsamma villkor eftersom hela EU garanterar lånen. Avbetalningen är tänkt att ske under 30 år med början 2027. De skall finansieras inom ramen för EU:s budget och med särskilda EU-skatter med inriktning på miljö. Pengarna skall förvaltas av EU-kommissionen, som prövar ansökningar från enskilda medlemsländer utifrån deras behov och kvaliteten i de projekt de vill investera i. När detta skrivs diskuteras förslagen som bäst i EU:s ministerråd. Utgången är fortfarande oviss. Anledningen är att en grupp relativt välbeställda länder, Sverige, Finland, Danmark, Nederländerna och Österrike, ”de sparsamma”, motsätter sig utbetalning av bidrag, och vill att allt skall vara lån.

Det är berättigat att se med en viss skepsis på en del av de länder som kommer att bli stora mottagare. Några av dem har en notoriskt illa skött ekonomi. Men det är inte en slump att det land som får bära den tyngsta bördan i det här stödprogrammet, Tyskland, efter en del allvarliga överväganden kommit fram till att det behövs generösa bidrag i det här fallet. Det är insikten att dessa länder helt enkelt inte tål en så dramatisk ökad skuldbörda. Resultatet skulle bli nya ekonomiska kriser, och kanske ett nytt hot mot euron.

Så förhoppningen är att Sverige och de andra ”sparsamma” överger sin lånelinje, men i stället inriktar sig på att stärka kontrollkraven, och gärna också kraven på att bidragen skall inriktas på projekt som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara, inte minst relaterade till klimatfrågan.

Pär Granstedt

utrikeskrönikör