Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästtyckare: Corona – en chockmedicin för världens politiker?

LT:s gästtyckare Pär Granstedt om att corona kan ge en ny världsekonomisk ordning.

Kommer framtidens historiker att beskriva coronakrisen som slutpunkten för den nyliberalt präglade världsekonomi som rått sedan 1980-talet? 1970-talets ekonomiska kris som innebar slutet på den socialdemokratiska välfärdsstaten och de kommunistiska planekonomierna. Den socialistiska förmyndarstaten hade, efter stora framgångar omedelbart efter Andra världskriget, visat sig kväva kreativitet och entreprenörskap och till sist drunkna i sin egen byråkrati.

Den nyliberala marknadsstyrda modellen var i början också mycket framgångsrik. Man fick ordning på statsfinanserna och fart på tillväxten. Kritiken mot de nyliberala idealen om den fria marknaden och den ”lilla staten” började dock växa sig stark långt före coronakrisen, och den kom både från höger och vänster.

Ändå var det ingen som förutsåg den dramatiska utvecklingen som coronapandemin skulle medföra. De nyliberala teoretikernas föreställning att en fri marknads ”osynliga hand” alltid skulle ordna allt till det bästa visade sig vara en illusion. Ett litet, men extremt smittsamt, virus visade att ”de fria marknadskrafterna” var bräckligare än vad egentligen någon trodde.

Det behövs helt enkelt en stat med tillräckliga muskler för att upprätthålla en grundläggande stabilitet och säkerhet när det uppstår hot mot samhällssystemet. Staterna runt om i världen har försummat att upprätthålla den krisberedskap som behövs. Det gäller sjukvårdens kapacitet, det sociala trygghetssystemet i övrigt och andra samhällsviktiga funktioner.

Inte heller fanns det en näringspolitisk verktygslåda förberedd som behövs för att förhindra onödiga kollapser inom näringslivet. Följden har blivit, improvisationer och mer eller mindre panikartade åtgärder, vars effekter man vet mycket lite om. Och gamla anhängare av den lilla och passiva staten, går nu i spetsen för kraven massiva statliga insatser för att rädda näringslivet.

Vi ser en farlig utveckling med allt mindre av global solidaritet och mer av ”vårt land först”, som måste vändas.

Coronakrisen avslöjar också faran i att rusta ner det mellanstatliga internationella samarbetet, när alla länder för sin försörjning blivit alltmer beroende av ett obehindrat globalt flöde av varor och tjänster. Vi ser en farlig utveckling med allt mindre av global solidaritet och mer av ”vårt land först”, som måste vändas.

Nu är naturligtvis fokus inriktad på omedelbara åtgärder inom vård och ekonomi. Men intresset börjar också alltmer inriktas på vilken värld vi kommer att ha post-corona. Allt fler reser kravet på en starkare stat, men det finns också en växande insikt om att det internationella samarbetet behöver rustas upp.

Coronakrisen borde vara en chockartad och besk medicin för världen politiker.

Mycket talar för att coronakrisen bara är en förvarning av vilka utmaningar ett växande klimathot kan medföra. Förebyggande, beredskap och strategi kommer nog bli allt viktigare i politiken oavsett om man har socialistiska, liberala eller konservativa utgångspunkter.

Pär Granstedt

utrikeskrönikör