Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Var uppmärksam, se världen och ifrågasätt allt

LT:s gästkrönikör Anders Bäcklander synar människans bruk – och missbruk – av jordens resurser.

Annons

”Endast den dag gryr som vi är tillräckligt vakna att se”, skrev Thoreau i sin bok Skogsliv vid Walden. Han byggde en enkel koja i skogen – mellan honom och naturen skulle inte finnas något målat glas eller skiljevägg.

Öppna dig för naturen. Magin finns där, man behöver inte skapa den, men man måste öva upp sin känslighet och lära sig se.

Filosofen Descartes delade upp världen i subjekt och objekt på 1600-talet. I hans värld var vi självständiga varelser som bestämdes av våra egna privata tankar. Vill jag veta vem jag är så tittar jag inåt, inte utåt.

Han fick oss att förstå oss själva som subjekt – med inre tankar, uppfattningar om världen, önskningar – i motsats till den yttre världen som bestod av ting, objekt, som endast får sin mening genom oss.

Inflytandet blev enormt. Den vetenskapliga revolutionen och industrialismen skulle varit omöjlig utan den frigörelsen från ett mer holistiskt synsätt.

Vår ställning som subjekt vars privilegium det är att definiera en i sig meningslös värld har skapat den mekanistiska syn på naturen och jorden som något för oss att bruka och missbruka som vi vill.

Vi har en syn på världen som om inget är heligt, som att vårt subjekt har en självklar överhöghet

Den synen råder fortfarande trots de uppenbart riskabla konsekvenserna. Vi inte bara föröder naturen, vi skapar förmågan att utplåna oss själva. Och vi har en syn på världen som om inget är heligt, som att vårt subjekt har en självklar överhöghet.

En värld utan mening, överlämnad åt oss att experimentera och leka med, som ett barn med för farliga eller ömtåliga leksaker. Vi, ensamma med vår existens.

Denna krassa syn på världen berövar den det skimmer som trots allt finns. Om vi är uppmärksamma, som Thoreau.

På semestern besökte min fru och jag en vacker by, som jag inte har någon relation till, men där hon tillbringat mycket tid som barn. De gånger vi kört genom byn har jag känt en slags frid. Vissa platser inger en känslan av hemkomst. Det är inte bara att det är vackert utan mer som om själva kompositionen av naturelementen samverkar med ens egen konstitution.

Vi stannade vid ett anslag för att läsa. En älskvärd kvinna kom ut och undrade om vi skulle delta i det kommande evenemanget. Hon visade sitt härliga hus och ett stort uthus som användes till möten, konserter och konstgalleri.

Vi drogs till en vacker tavla som föreställde två barn. Jag kände en tilltagande upphetsning framför porträttet, en spänning och en slags parallellförflyttning. Så insåg jag att det var ett porträtt av mig och min bror.

Anders Bäcklander

gästtyckare i LT, anställd på Södertälje kommun 2008–2014 bland annat som stadsarkitekt