Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Kina tar över Afrika

Pär Granstedt, LT:s gästtyckare och Afrikakännare, synar det stora kinesiska intresset för den afrikanska kontinenten.

Annons

Anmäl text- och faktafel

I början av september träffade ledare från alla afrikanska länder de kinesiska ledarna vid ett toppmöte i Peking. Det var en uppföljning på det toppmöte som hölls för tre år sedan, och en bekräftelse på de allt starkare ekonomiska och politiska relationerna mellan Kina och Afrika.

2000-talet har präglats av en stark, ofta världsledande ekonomisk tillväxt, i stora delar av Afrika. Från en låg nivå visserligen, men inte mindre betydelsefull för det. En avgörande orsak till detta har varit Kinas omfattande investeringar och kraftigt expanderande handel. Vissa andra tillväxtekonomier, inte minst Indien och Saudiarabien, har också spelat en stor roll, medan västländernas relativa betydelse stadigt har minskat. Hittills under 2000-talet har Kina satsat 120 miljarder dollar.

Under detta Pekingmöte utlovades ytterligare 60 miljarder dollar, motsvarande 560 miljarder kronor. Ett lån där en fjärdedel är räntefritt. Dessutom utlovade den kinesiske ledaren Xi Jinping ytterligare 10 miljarder dollar i investeringar från kinesiska företag under de närmaste tre åren.

Många jämför det med de gamla kolonialmakterna. Kina är ute efter samma sak menar de, inte utan grund

Det kinesiska partnerskapet uppskattas av Afrikas många gånger auktoritära presidenter eftersom Kina inte lägger sig i ”interna angelägenheter”, det vill säga – inte bråkar om demokrati och mänskliga rättigheter. Kineserna uppfattas visa större ”respekt”.

Zimbabwes Robert Mugabe, till exempel, är en afrikansk diktator som kunde hålla sig vid makten i årtionden. Mycket tack vara kinesiskt stöd. Den tidigare etiopiske diktatorn Meles Zenawi likaså (i ärlighetens namn har många odemokratiska regimer fått stöd också av västmakterna, inklusive Sydafrikas apartheidregim på sin tid). Kinas insatser uppskattas också i övrigt. Den ekonomiska tillväxt Kina hjälpt till att skapa, har gynnat en snabbt växande medelklass som gradvis förbättrar sina levnadsvillkor.

Men det finns också en växande kritik mot det kinesiska inflytandet. Många jämför det med de gamla kolonialmakterna. Kina är ute efter samma sak menar de, inte utan grund – råvaror och billig arbetskraft avses då. Kineserna skaffar sig kontroll över alltmer av de afrikanska råvarutillgångarna. Och, precis som européerna på sin tid, använder de afrikansk arbetskraft bara för de allra enklaste jobben. I övrigt tar de in arbetskraft från Kina. Det finns också klagomål på att kineser uppträder rasistiskt mot afrikaner.

Ett av de stora orosmolnen är att många afrikanska länder är på väg in i en ny skuldkris. Afrika har erfarenhet av detta sedan tidigare. Då, för ett par årtionden sedan, var långivarna västländer och Världsbanken. Det resulterade i skuldsaneringsprogram som framtvingade hårda åtstramningar och nedskurna statsutgifter. Vilket ledde till både ekonomiska och politiska kriser. Risken är stor att detta kan komma att upprepas. Zambia i södra Afrika verkar redan vara där.

Pär Granstedt

utrikeskrönikör