Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gammal politik i gammal skepnad

Nya mål. Omprövning av politiken. När Mona Sahlin, på DN debatt, presenterade Socialdemokraternas fyra mål inför valet i höst var det stort fokus på att partiet förändrat sig och omprövat sina tidigare åsikter.

Sahlin pratade om att även Socialdemokraterna begått misstag och lett Sverige på fel vägar emellanåt. Det är en hedervärd insikt. Samtidigt innehåller den ”omprövning” av politiken som Sahlin presenterar ingenting nytt.

Inget av de fyra målen är särskilt kontroversiellt: antalet jobb ska öka, utbildningen bli bättre, barnfattigdomen minska och socialbidragsberoendet sjunka.

Det är en önskelista som i stort sett alla partier kan skriva under på. Om hur politiken kan hetta till på allvar – när medlen för att uppnå dessa mål diskuteras – nämns mycket lite. Nästan ingenting alls.

I förra valrörelsen vann såväl Moderaterna som hela Alliansen på ett nytt och omprövat koncept. Ny politik, ny framtoning, nya samarbeten.

Det är nästan som om den enda lärdom Socialdemokraterna dragit av detta är vikten av att framstå som ”nya”. Vad de missar är att Alliansen faktiskt var något nytt. Moderaterna hade omprövat sina ståndpunkter i många frågor, bland annat arbetsrätten och skatterna, och de andra borgerliga partierna hade gjort likartade uppoffringar för att passa in i samarbetet.

Tillsammans lyckades de också formulera de stora problemen i samhället och presentera lösningar. Tidigare hade ingen pratat om utanförskap eller att det ska löna sig att arbeta. Det Sahlin kommer med är i stort sett samma politik som Persson förde, presenterad med samma ord och med samma argument, men med ordet ”nytt” framför.

Eller vad sägs om att införa ett mål om 80 procent sysselsatta, att 50 procent av alla ungdomar ska läsa vidare på gymnasiet samt höjda bidrag till barnfamiljer och ensamstående? En del av det som presenteras kan visserligen vara vettigt men det finns ingen omprövning eller förnyelse, inte ens på områden där det verkligen behövs.

Ett sådant område är det klassiska socialdemokratiska målet att 50 procent av alla ungdomar ska börja på universitet eller högskola före 25 års ålder.

Därför kräver de fler högskoleplatser och en utbyggnad av universiteten. Det är en direkt verklighetsfrånvänd politik. I realiteten är det inte avsaknad av studieplatser som gör att färre än hälften studerar vidare, de flesta vill helt enkelt inte. Redan i dag står tusentals kurser och program med tomma stolar, ytterligare ett hundratal ställs in i brist på sökande.

En majoritet av ungdomarna väljer helt enkelt att inte söka för att de hellre vill söka arbete, även när det är finanskris och en allmänt tuff arbetsmarknad för ungdomar.

Om det är viktigt att fler vidareutbildar sig är inte antalet utbildningsplatser problemet, utan antalet sökande.

Här skulle en rejäl omprövning av politiken krävas från socialdemokratiskt håll, ändå kör de på i gamla hjulspår.

Omprövning och förändring är inget krav i politiken. Ibland fungerar gamla lösningar bättre än nya.

Men att försöka förpacka samma gamla politik i samma gamla förpackning och kalla det förnyelse är inget som imponerar. Speciellt inte på områden där det hade krävts en omprövning för att hänga med i verkligheten.