Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fritidshemmen ska inte vara förvaringsboxar

På Tavestaskolan i Järna har man fritidsbarnen på Vinden. Rimligen är det väderfenomenet, inte utrymmet där julpyntet stuvas undan, som har gett namn på avdelningen.
Men i sitt sammanhang är det ett mycket träffande namn – svenska skolors fritidsverksamhet blir allt mer av förvaring.

Annons

Men i sitt sammanhang är det ett mycket träffande namn – svenska skolors fritidsverksamhet blir allt mer av förvaring. Den här veckan uppmärksammade Sveriges radio utvecklingen. Man exemplifierade med ett fritids i Göteborg där barngrupperna vuxit kraftigt utan att antalet pedagoger ökat.

1990 gick det i genomsnitt åtta barn per pedagog på svenska skolors fritidshem, 2010 hade det ökat till 21 barn per pedagog. Siffrorna i Södertälje är ännu högre visar statistiken.

I fjol var antalet inskrivna barn 23,7 per personal – och på den nivån har det legat i snart tio år.

I radioinslaget vittnar Göteborgspedagogerna att deras arbetsdagar i stort sett kretsar kring två saker: att hela tiden räkna antalet barn och att försöka se till så att de inte slår sig.

Fritidshemmen har blivit en förvaringsbox där 6–9-åringarna finns tills mamma eller pappa kommer och hämtar. Och personalen gör en heroisk insats som sliter med att göra dagarna så bra som möjligt för barnen.

Problemet är inte nytt. Otaliga är de larmrapporter som lärarfacken, tidigare Skolverket och nuvarande Skolinspektionen kommit med om tillståndet för fritidsverksamheten.

Enligt den nya skollagen ska fritidshemmen erbjuda mer pedagogisk utveckling för barnen. Det är lätt att säga. Om lagens intentioner ska bli verklighet krävs en hel del. Och en del obekväma frågor måste ställas.

En gäller maxtaxan – den viktigaste förklaringen till att barngrupperna ökat. Sedan maxtaxan infördes kring millennieskiftet har antalet inskrivna barn ökat mycket kraftigt. Dessutom har exempelvis Södertäljes rödgröna ledning valt att utvidga möjligheten för föräldralediga, arbetslösa och nyanlända flyktingar att ha barnen under längre tid på såväl förskola som inom skolbarnomsorgen – från 15 timmar per vecka till 25.

Däremot har inte denna utvidgning gett motsvarande resurstillskott. Sveriges kommuner och landsting har vid flera tillfällen påpekat att de slantar som staten ska skjuta till för maxtaxereformen inte räknas upp i takt med kostnadsutvecklingen. I praktiken betyder det att maxtaxan är kraftigt underfinansierad – i synnerhet som hushållens avgifter inte heller har förändrats.

Tariffen som föräldrarna betalar har räknats upp vid ett tillfälle under de tolv år som maxtaxan funnits. På fritids betalar man två procent av hushållets inkomst för första barnet, eller max 840 kronor – varje syskon kostar en procent, eller 420 kronor. I praktiken utgör maxtaxan en saftig subvention till medel- och höginkomsttagare – och det saftiga ökar för varje år eftersom taxan inte räknas upp i takt med löneutvecklingen. Taket bör höjas.

Maxtaxan är en god idé. Men den är direkt bidragande till dräneringen på pedagogisk tid i fritidshemmen – och även i förskolan. Om inte statsanslagen räknas upp på ett bättre sätt och anpassas till kommunernas kostnader, eller att hushållens avgifter för barnomsorgen justeras upp – vilket är ack så obekvämt att föreslå för varje politiker som vill bli omvald – får vi leva med att ha barnen på förvar.

För några stora möjligheter till resursomfördelning i en redan slimmad kommunbudget finns inte, och alternativet att höja kommunalskatten finns inte heller.