Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fredrik Thorslund: Resursbrist hos åklagare – en snut i varje knut inte tillräckligt

Annons

Att polisen länge har lidit av en svår resursbrist är knappast en nyhet. På flera platser i landet ligger ouppklarade brottsakter på hög. Handläggningstiderna för komplicerade brott, som bedrägerier, har vuxit sig långa. På vissa håll har kommuner på egen hand anställt ordningsvakter för att kompensera för bristande polisnärvaro.

Men som sagt, det här är old news. Dessutom råder det en bedårande enighet kring vad som ska göras för att få bukt med problemet. Sex av åtta riksdagspartier (undantaget V och MP) anger i sina partiprogram att de avser öka resurserna till polisen. Fler poliser, högre löner och bättre utrustning.

I fjol lovade Socialdemokraterna ett ökat anslag till polisen med drygt sju miljarder kronor för perioden 2018-2020. Två miljarder kronor avsattes för 2018 – den högsta satsningen under 2000-talet. Det var en bra bit ovanför den summa som myndigheten själv äskat.

Och visst behövs pengarna. Antalet poliser i förhållande till befolkningsmängden har minskat sedan 2010, samtidigt som antalet anmälda brott har ökat under samma period. Det beror inte nödvändigtvis på att brottsligheten i sig har ökat: befolkningsökning, ökad anmälningsbenägenhet och utvidgningar av brottslagstiftningen kan säkerligen förklara vissa ökningar. Men likväl får polisen mer på sitt bord.

Samtidigt finns en viss anstrykning av populism i den rådande "en snut i varje knut"-jargongen. Visst kan fler patrullerande konstaplar bidra till en bättre upplevd trygghet, men ett stabilt och väloljat rättssystem kräver mer än uniformerat ögongodis.

Högre produktivitet längre bak i en instanskedja tenderar att skapa en flaskhals längre fram i produktionsledet

Sveriges radio rapporterar nu att var tionde åklagare har hoppat av sitt jobb sedan 2017. Antalet åklagare som slutar har därmed ökat med mer än 100 procent i förhållande till ordinarie nivåer.

Anledningen, enligt chefsåklagare Torsten Angervåg vid Åklagarkammaren i Norrköping, är att det nu råder en resursbrist hos åklagarmyndigheten.

När polisernas anslag har ökat, har också utredningarna tagit fart. Men då har också högarna på åklagarnas skrivbord växt. Snöbollseffekten har gjort att den ökade arbetsbelastningen snart blivit ett allvarligt arbetsmiljöproblem. Och till slut decimeras arbetsstyrkan – på grund av resursbrist eller utmattning.

Problemet kan inte ha varit svårt att förutse. Faktum är att Allianspartierna legat på regeringen för att hela rättskedjan, inklusive åklagarmyndigheterna, måste stärkas om man vill komma till rätta med brottsligheten.

Högre produktivitet längre bak i en instanskedja tenderar att skapa en flaskhals längre fram i produktionsledet, som när man trycker i änden av en kaviartub. Logiken är i stort sett densamma för livsmedelsproduktion som för ett rättssystem.

Satsningar på polisväsendet måste därför kompletteras med proportionella anslag till åklagarväsendet, domstolsväsendet och kriminalvården – annars skjuter man bara fram problemen ett steg i rättssystemet.

"Fler åklagare" är förstås inte ett lika sexigt budskap att trycka upp på en valaffisch. Men en seriös satsning på brottsbekämpning kräver bättre helhetslösningar än "en snut i varje knut".