Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fredrik Thorslund: Premiär för nya småpartispärrar

Annons

Få kan ha missat den utdragna politiska kamp som varje valår utspelar sig mellan Kristdemokraterna och deras nemesis - fyraprocentsspärren i riksdagen. Likt Hemingways åldring kämpar de outtröttligt för att hålla sig flytande genom mandatperioderna, inte sällan uppbackade av stödröstande Alliansvänner.

Fyraprocentsspärren i riksdagen infördes genom en grundlagsändring 1968. Syftet var uttryckligen att främja riksdagens arbetsduglighet genom att motverka småpartier och de splittringar som de ansågs kunna orsaka i det parlamentariska arbetet. Internationellt sett ligger vi som vanligt i lagom-läge med vår fyraprocentsspärr – Danmark har i stället en tvåprocentsspärr och Turkiet en tioprocentsspärr.

I samband med den nya vallagen införs partispärrar också på kommunnivå. Här har man dock slagit till med andra siffror: beroende på antalet valkretsar i kommunen kommer spärren att ligga på två eller tre procent.

I praktiken innebär småpartispärrarna att minoritetsröster exkluderas från det politiska rummet.

I Södertälje, som numera utgörs av en enhetlig valkrets, kommer partierna alltså behöva klara av en tvåprocentsspärr för att kunna säkra mandat i kommunfullmäktige. Med 2014 års valresultat skulle exempelvis Realistpartiet, som landade ett mandat för totalt 1,73 procent av rösterna, hamna utanför kommunfullmäktige. I Stockholm, med flera valkretsar, skulle treprocentsspärren innebära att både Kristdemokraterna och Feministiskt Initiativ hänger löst om valresultaten tryter en aning.

Märk väl: man behöver knappast ömma för realister, kristdemokrater eller initiativrika feminister för att grunna över rimligheten i småpartispärrar.

I praktiken innebär småpartispärrarna att minoritetsröster exkluderas från det politiska rummet. Må så vara att man vill upprätthålla ett sorts parlamentariskt "vuxenbord". Men utöver den mys-auktoritära undertonen i det synsättet bör man fundera om spärrarna faktiskt är den effektivitetsgarant som de utmålas för att vara.

Ser vi framåt mot nästa mandatperiod kan man kanske ana att aspirerande mikropartier inte lär bli den bärande orsaken till eventuell fragmentering eller svårmanövrerade regeringsbildningar. Närmare till hands ligger situationen att tre nästan jämnstora partier låser riksdagen i ett mexikanskt dödläge. Detsamma kan förstås göra sig gällande i vilket kommunfullmäktige som helst.

Småpartispärrarna, vare sig på riksdags-, landstings- eller kommunnivå, framstår som ett oförtjänt offer på den parlamentariska ordningens altare.