Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fredrik Thorslund: MP gör den fria konsten en björntjänst

"Du ska kunna leva och verka som konstnär i Sverige", säger kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) i ett pressmeddelande där partiet lanserar sina kulturpolitiska vallöften.

Förträffligt. Förtjusande. Visst ska det gå att leva och verka som konstnär i Sverige – lika gärna som det ska gå att leva och verka som bankdirektör, kallskänka, spärrvakt, strutsuppfödare, influencer eller fanjunkare.

Vad Miljöpartiet i själva verket föreslår är att staten ska öka de regionala kulturanslagen med 200 miljoner kronor, att stödet till konstnärsstipendium ska öka och att scenkonstallianserna ska stärkas.

Och ja, så vill man införa skattelättnader för konstnärer och författare.

Nog har kulturarbetare, som så många andra, svårt att lägga vardagspusslet och få ändarna att mötas i slutet av månaden. Och nog gör de en god sak för samhället. Men i budgetpolitiska sammanhang måste en gräns dras mellan vilka verksamheter som är av ett sådant tvingande allmänintresse att de bör samfinansieras av skattebetalarna, och vilka verksamheter som får lyda under enskilda, vuxna människors ansvar.

Vilken armlängdsprincip man än anlägger är det i slutändan alltid staten som avgör vilken konst som ska premieras

På senare tid har Statens kulturråd varit med och finansierat bland annat Den Stora Vävoperan, en ”opera om den globala textilindustrin” med 200 000 kronor i statligt kulturstöd. Rockbandet Långfinger fick 11 885 kronor i bidrag för sin Spanienturné. Och det vänsterfeministiska kollektivet Cats & Dinosaurs fick 80 000 kronor för att producera sin nya platta ”Kapitalismen är en dröm”.

Kanske hade det inte kunnat bli någon vävopera eller något nyproducerat vänsterswing från Cats & Dinosaurs, om inte staten klivit in som mecenat. Kanske hade det blivit så, eftersom att dessa alster helt enkelt inte är av så stort allmänintresse att människor är villiga att betala marknadspriser för att uppleva den. Insisterar man ändå på att nämnda kulturgärningar är av et sådant tvingande, oumbärligt allmänintresse att de ändå måste existera, finns det inte mycket annat att göra än att finansiera dem genom beskattning och omfördelning.

Men då landar man i nästa problem. För varje anslag, bidrag, subvention och skattelättnad slussas medel från någon verksamhet till en annan. Och vilken armlängdsprincip man än anlägger är det i slutändan alltid staten som avgör vilken konst som ska premieras, utifrån den egna uppfattningar och kulturellt "värde". Konsten blir inte friare i någon bemärkelse.

Så när Bah Kuhnke föreslår en utökad statlig roll i kulturlivet innebär det inte att konstnärer får leva och verka fritt. Det innebär att staten dubbar sig till både mecenat och kurator i kulturlivet.