Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fredrik Thorslund: Missbruk beivras – när det i stället borde avhjälpas

Annons

På Halmtorvet 17 i Köpenhamn står dunkla figurer i kö längst den nedklottrade tegelfasaden. De är inte på väg mot den renommerade texmex-krogen Hija de Sanchez, som ligger runt hörnet, eller nattklubben Bakken på andra sidan byggnaden. Nej, de är på väg mot Nordens största "stofindtagelserum" - drogintagsplats.

Narkotikamissbruk är sedan länge ett alldagligt inslag i stadsbilden kring nöjesdistriktet Vesterbro. I syfte att begränsa och hantera missbruksproblemet öppnade kommunen i augusti 2016 upp dörrarna till H17 – en plats dit missbrukare kan gå för att röka eller injicera medtaget knark under trygga och hygieniska former. På plats finns sjuksköterskor som kan rycka in vid överdoser, och mitt i anläggningen finns ett behandlingsrum där narkomaner kan få kontakt med sociala myndigheter om de vill bli kvitt sitt missbruk.

Det är kanske inte vackert, men H17 är en satsning mot en mer progressiv och pragmatisk hantering av narkotikamissbruk, där fokus skiftas från bestraffning till vårdinsatser.

Sverige har halkat efter i utvecklingen.

Nu står även Norge inför en omfattande reform av narkotikapolitiken. Förutom att eget narkotikabruk avkriminaliserats har den norska regeringen nyligen meddelat att man på försöksnivå kommer att dela ut gratis heroin till tunga missbrukare, i syfte att främja missbrukarnas hälsa och livskvalitet.

I en svensk kontext kan utspelet framstå som absurt. Svensk narkotikapolitik har sedan 1968, då narkotikastrafflagen trädde i kraft, präglats av en successivt uppskruvad repression.

Under det senaste halvseklet har narkotikastrafflagen genomgått åtta reformer, alla i skärpt riktning. Straffskalor har justerats uppåt. Eget bruk av narkotika har kriminaliserats. Den tidigare gällande straffriheten för vårdsökande narkomaner har avskaffats.

Numera kan Sverige stoltsera med en sällsynt hårdför narkotikalagstiftning, sett ur ett internationellt perspektiv.

Likaså har vi under det senaste årtiondet kunnat stoltsera med en drastiskt ökande narkotikadödlighet – även om trenden ebbat ut i de allra senaste mätningarna. 2015 kunde man konstatera att Sverige hade den näst högsta narkotikadödligheten inom EU. Bara Estland kunde redovisa högre dödstal, med knapp marginal.

Till viss del kan statistiken ursäktas med att svenska mätmetoder är bättre än i andra länder. Men det är ofrånkomligt att Sveriges insatser för att vårda och rehabilitera missbrukare har överskuggats av ett politiskt straffmätningsrally. Sverige har halkat efter i utvecklingen.

Men det finns vårtecken. Idag har många landsting initierat sprutbytesprogram, där narkomaner kan förses med rena kanyler. Därigenom kan bland annat spridningen av hiv och hepatit bland missbrukarna hindras. Men även här sinkades framstegen av politiska dissidenter som verkade tro att "inte förbjuda och negligera missbruk" var synonymt med "uppmuntra till missbruk".

I vår självbelåtna iver att ständigt markera mot missbruket har vi låtit de svagaste ta smällen. Vi behöver inte nödvändigtvis subventionera heroin eller upprätta kommunala opiumhålor. Men likt våra grannländer måste vi göra oss kvitt den fruktlösa nolltoleransmentaliteten och se missbruket för vad det är – en vårdfråga.